tisdag 26 mars 2019

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 

Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”


(Ur en dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

måndag 25 mars 2019

Fundera, lutad mot ett träd

Foto: Astrid Nydahl

Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läste den och såg att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läste den samma dag som Kertész avled, den 31 mars 2016:



”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”



Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:



”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.” 


söndag 24 mars 2019

Från All My Loving till Allahu Akbar

Klicka på bilden för läsbar text. Omslagsbilden föreställer Manchesters stadssymbol, ett flitigt bi, och det finns som staty överallt i staden.
 
Från All My Loving till Allahu Akbar

Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham
En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl
 

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.
Victoria station. Foto: Astrid Nydahl

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.
Manchester Arena. Foto: Astrid Nydahl


Förköp gärna boken nu. Med förköp kostar boken 300:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad. Boken ligger sedan den 20 mars på tryckeriet, så den utkommer tidig vår.

Konstskolan där Lennon mötte sin första fru Cynthia ligger på Hope Street och heter Liverpool College of Art. Beatlarnas  väskor är en betongskulpur utanför skolan. Foto: Astrid Nydahl


Ni mailar mig om ni vill förköpa boken, men skickar förstås inga pengar förrän jag svarat. Maila till thomas.nydahl@gmail.com
 

Här kan ni läsa mer omprojektet.
Och för en presentation av bokens olika ämnen finns det mer att läsa här.

Liverpool Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

lördag 23 mars 2019

Darwin och det vetenskapliga arbetet


Darwin som staty i Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl

Charles Darwins Självbiografi (i översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:
"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."
Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:
"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."
När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resandevetenskapsman.

fredag 22 mars 2019

Avstå eller sjunka? Privat och socialt i extremismens och terrorns tid

Tosteberga, foto: Astrid Nydahl
Om den inre räddningsbojen trasats sönder och simkunskapen är skral är risken stor att man sjunker.

I ett Sverige, i ett Europa, som sjunker allt djupare i extremståndpunkternas vatten har jag själv mycket svårt att leva. Varje dag blir en prövning, varje natt en oro och en mardröm.

Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att isolering och avstående är enda medicinen. Men jag förmår inte avstå. Efter ett helt yrkesliv som frilansande kulturjournalist och som författare av fler än femtio böcker är jag förstås så skadad att det liknar ett drogberoende.

Inte en resa har jag gjort utan anteckningsboken. Inte en resa utan att den blivit till text.

Det borde vara över nu. Kanske är det över när jag skickat ut min nya bok till sponsorer och köpare?

Brexit i minst två versioner

Skärmdump Independent

Brexit har minst två ansikten. I Independent kan man följa de människor som vandrar genom landet för att folkomröstningen ska följas och Brexit genomföras.

I Daily Mail nedan kan man se en torsdagkvällssida om vad som pågår i Bryssel. Själv följde jag BBC-bevakningen. Det stod ju klart ganska tidigt att May och hennes regering skulle få exakt två månader på sig, men att det ultimatum som Tusk formulerade redan i onsdags fanns med. Antingen ett godkännande i underhuset eller ingen mjuk Brexit alls. (PS: Nu sägs det att 12 april är sista datum).

Nog är det otäcka perspektiv som öppnas. Inte bara konkret för vad som väntar britterna. Utan också, och i ännu högre grad, det faktum att man inte kan lämna EU. Det är sovjetiska omständigheter vi beskådar. Ingen delrepublik kunde lämna den sovjetiska unionen, lika lite som ett medlemsland kan lämna den europeiska unionen utan att det innebär hittills okända fasor.

Vad lär vi? Det första att konstatera är bara det enkla faktum att låsta strukturer av politisk och ekonomisk makt inte låter sig upplösas utan strid.
Det i sin tur reser frågan om ett medlemsland förstör hela unionen genom att lämna? Svaret på det vet vi inte på många år ännu. Men nog gungar det i marken under våra fötter.


Skärmdump Daily Mail

torsdag 21 mars 2019

Fem moskéer i Birmingham angripna

Skärmdump Daily Mail
Fem moskéer blev mer eller mindre vandaliserade natten till torsdagen. I engelsk press förmedlar man ett budskap från polisen, och i Birmingham Mail skriver man bland annat:
"Since the tragic events in Christchurch, New Zealand, officers and staff from West Midlands Police have been working closely with our faith partners across the region to offer reassurance and support at mosques, churches and places of prayer.
At the moment we don’t know the motive for last night’s attacks. What I can say is that the force and the Counter Terrorism Unit are working side-by-side to find whoever is responsible. At difficult times like this, it is incredibly important that everyone unites against those who seek to create discord, uncertainty and fear in our communities."

Birmingham till vardags. Foto av Thomas Nydahl

Jag är inte förvånad, är ni? Den inbördeskrigslogiska mekanismen är i full funktion nu. Temperaturen stiger. Detta är att betrakta som vandalisering, och den är i alla avseenden motbjudande. Det vi får se mer av framöver är de dödliga attackerna, de terrordåd som riktas både mot muslimer och utförs av deras jihadister. Det är, vilket vi alla vet, mest det senare vi levt med i två årtionden nu. 

I min nya bok skriver jag också om Birminghams moskéer. Det finns flera där som betraktas som jihadistfästen. Nöjer mig med att citera från min bok:

”Varför kommer alla jihadister till Birmingham?” Frågan är inte min. Den ställdes av en muslimsk man 2017 utanför Birminghams beryktade stormoské, sedan det avslöjats att Khalid Masood som utförde attacken utanför parlamentet i London, hade en koppling till just Birmingham (New York Times, 26 mars 2017). Muslimer i staden brukar förklara förekomsten av jihadister med fattigdom och drogmissbruk. Oavsett vilket så har Birmingham bidragit med en opropotionerligt stor andel jihadister, Birmingham Mail, lokaltidningen, har rentav klagat på att staden blivit landets ”terrorcentral”.
Min nya bok kan du beställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com