tisdag 26 mars 2019

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 

Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”


(Ur en dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

måndag 25 mars 2019

Fundera, lutad mot ett träd

Foto: Astrid Nydahl

Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läste den och såg att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läste den samma dag som Kertész avled, den 31 mars 2016:



”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”



Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:



”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.” 


söndag 24 mars 2019

Från All My Loving till Allahu Akbar

Klicka på bilden för läsbar text. Omslagsbilden föreställer Manchesters stadssymbol, ett flitigt bi, och det finns som staty överallt i staden.
 
Från All My Loving till Allahu Akbar

Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham
En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl
 

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.
Victoria station. Foto: Astrid Nydahl

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.
Manchester Arena. Foto: Astrid Nydahl


Förköp gärna boken nu. Med förköp kostar boken 300:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad. Boken ligger sedan den 20 mars på tryckeriet, så den utkommer tidig vår.

Konstskolan där Lennon mötte sin första fru Cynthia ligger på Hope Street och heter Liverpool College of Art. Beatlarnas  väskor är en betongskulpur utanför skolan. Foto: Astrid Nydahl


Ni mailar mig om ni vill förköpa boken, men skickar förstås inga pengar förrän jag svarat. Maila till thomas.nydahl@gmail.com
 

Här kan ni läsa mer omprojektet.
Och för en presentation av bokens olika ämnen finns det mer att läsa här.

Liverpool Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

lördag 23 mars 2019

Darwin och det vetenskapliga arbetet


Darwin som staty i Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl

Charles Darwins Självbiografi (i översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:
"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."
Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:
"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."
När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resandevetenskapsman.

fredag 22 mars 2019

Avstå eller sjunka? Privat och socialt i extremismens och terrorns tid

Tosteberga, foto: Astrid Nydahl
Om den inre räddningsbojen trasats sönder och simkunskapen är skral är risken stor att man sjunker.

I ett Sverige, i ett Europa, som sjunker allt djupare i extremståndpunkternas vatten har jag själv mycket svårt att leva. Varje dag blir en prövning, varje natt en oro och en mardröm.

Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att isolering och avstående är enda medicinen. Men jag förmår inte avstå. Efter ett helt yrkesliv som frilansande kulturjournalist och som författare av fler än femtio böcker är jag förstås så skadad att det liknar ett drogberoende.

Inte en resa har jag gjort utan anteckningsboken. Inte en resa utan att den blivit till text.

Det borde vara över nu. Kanske är det över när jag skickat ut min nya bok till sponsorer och köpare?

Brexit i minst två versioner

Skärmdump Independent

Brexit har minst två ansikten. I Independent kan man följa de människor som vandrar genom landet för att folkomröstningen ska följas och Brexit genomföras.

I Daily Mail nedan kan man se en torsdagkvällssida om vad som pågår i Bryssel. Själv följde jag BBC-bevakningen. Det stod ju klart ganska tidigt att May och hennes regering skulle få exakt två månader på sig, men att det ultimatum som Tusk formulerade redan i onsdags fanns med. Antingen ett godkännande i underhuset eller ingen mjuk Brexit alls. (PS: Nu sägs det att 12 april är sista datum).

Nog är det otäcka perspektiv som öppnas. Inte bara konkret för vad som väntar britterna. Utan också, och i ännu högre grad, det faktum att man inte kan lämna EU. Det är sovjetiska omständigheter vi beskådar. Ingen delrepublik kunde lämna den sovjetiska unionen, lika lite som ett medlemsland kan lämna den europeiska unionen utan att det innebär hittills okända fasor.

Vad lär vi? Det första att konstatera är bara det enkla faktum att låsta strukturer av politisk och ekonomisk makt inte låter sig upplösas utan strid.
Det i sin tur reser frågan om ett medlemsland förstör hela unionen genom att lämna? Svaret på det vet vi inte på många år ännu. Men nog gungar det i marken under våra fötter.


Skärmdump Daily Mail

torsdag 21 mars 2019

Fem moskéer i Birmingham angripna

Skärmdump Daily Mail
Fem moskéer blev mer eller mindre vandaliserade natten till torsdagen. I engelsk press förmedlar man ett budskap från polisen, och i Birmingham Mail skriver man bland annat:
"Since the tragic events in Christchurch, New Zealand, officers and staff from West Midlands Police have been working closely with our faith partners across the region to offer reassurance and support at mosques, churches and places of prayer.
At the moment we don’t know the motive for last night’s attacks. What I can say is that the force and the Counter Terrorism Unit are working side-by-side to find whoever is responsible. At difficult times like this, it is incredibly important that everyone unites against those who seek to create discord, uncertainty and fear in our communities."

Birmingham till vardags. Foto av Thomas Nydahl

Jag är inte förvånad, är ni? Den inbördeskrigslogiska mekanismen är i full funktion nu. Temperaturen stiger. Detta är att betrakta som vandalisering, och den är i alla avseenden motbjudande. Det vi får se mer av framöver är de dödliga attackerna, de terrordåd som riktas både mot muslimer och utförs av deras jihadister. Det är, vilket vi alla vet, mest det senare vi levt med i två årtionden nu. 

I min nya bok skriver jag också om Birminghams moskéer. Det finns flera där som betraktas som jihadistfästen. Nöjer mig med att citera från min bok:

”Varför kommer alla jihadister till Birmingham?” Frågan är inte min. Den ställdes av en muslimsk man 2017 utanför Birminghams beryktade stormoské, sedan det avslöjats att Khalid Masood som utförde attacken utanför parlamentet i London, hade en koppling till just Birmingham (New York Times, 26 mars 2017). Muslimer i staden brukar förklara förekomsten av jihadister med fattigdom och drogmissbruk. Oavsett vilket så har Birmingham bidragit med en opropotionerligt stor andel jihadister, Birmingham Mail, lokaltidningen, har rentav klagat på att staden blivit landets ”terrorcentral”.
Min nya bok kan du beställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Världens fasor och arabvärldens våld

Foto: Astrid Nydahl
Det har varit en fasansfull vecka. Massmord i terrorform kan rubba den tryggaste, oss andra fyller de med förtvivlan och uppgivenhet. Men det är varken det enda eller det viktigaste. Om man verkligen anstränger sig, tar reda på fakta, studerar dem noga och drar slutsatser av det man lärt, så kan man också hantera det pågående. Det faller verkligen inte från någon himmel. Man skulle kunna säga att det är ett oundvikligt resultat av sex årtiondens politisk vilsenhet. De blodiga krigen i den arabiska världen är ett inre kvitto. Så länge diktaturerna verkade ointagliga kunde ingen av oss ana vad som väntade. 

Men det är nu inte bara Libanon, Irak och Syrien som är resultatet. Hela tiden har västvärlden betraktat den wahhabitiska regimen i Saudiarabien som "våra grabbar" (och de har inte minst använt svenska vapen i sin smutsiga verksamhet). 

Foto: Astrid Nydahl

De har samtidigt kunnat utöva ett exempellöst våld inte bara mot sitt eget folk. Deras krigföring i Jemen fick pågå allt för länge i tysthet. Det pågår än. Parallellt med detta växte de islamiska enklaverna sig starka i västvärlden. Det är resultatet av en naiv och oskuldsfull syn på en religion som befinner sig i en djupt antidemokratisk väckelse. Vi skördar vad våra föräldrar och vi själva har sått. En bokstavlig och rejäl draksådd!

En liten tröst var det att Sarajevos slaktare, Radovan Karadzic, fick sin livstidsdom i FN-domstolen i Haag. Hans skuld i Bosnienkriget är omfattande, inte minst vid de "etniska rensningar" och massakrer som pågick under de svåra 1990-talsåren. Jag förstår att de överlevande jublade vid beskedet, men hans livstidsstraff ger inga döda livet åter. Det är dessutom så viktigt att komma ihåg att han hyllades av såväl Breivik i Norge, som av Christchurch-terroristen. Det är som om krigsförbrytarna på Balkan i deras ögon var "kristenhetens riddare". Det var de inte, de var och förblir simpla massmördare!

Jag skriver alltid vad jag menar. Därför är jag också övertygad om att min nya bok inte kommer att nå utanför den krets som finns här. Men den räcker mer än väl. Där jag har mina läsare är jag tillfreds. Och det är i tider som dessa ingen excentrisk ståndpunkt, rakt tvärtom.

onsdag 20 mars 2019

Boken har skickats till tryckeriet!

Idag vill jag bara meddela alla sponsorer, förköpare och eventuellt fler intresserade, att boken gått iväg för tryckning.

Från All My Loving till Allahu Akbar kommer med andra ord att bli en tidig vårbok. Jag återkommer förstås med mer information när boken är tryckt och på väg till er alla.

För nytillkomna läsare rekommenderar jag läsning av denna presentation av boken.

tisdag 19 mars 2019

Nya boken, nu med omslaget klart


Det går med stormsteg nu. Idag kom omslaget till den nya boken.

Poängen med bilden är att detta är Manchesters stadssymbol, ett flitigt bi. Detta bi syns i olika färger och uppenbarelser som skulpturer överallt i staden. Eftersom vi hade glasblåsaren från Stourbridge som omslag på Black Country-boken fick detta bli en lämplig pendang.

Vill du förköpa - eller sponsra - så hör av dig till thomas.nydahl@gmail.com

Du kan läsa utförligt om boken här 

Det går över förväntan med den tekniska produktionen av boken. Därför kommer den med all säkerhet också ut tidigare än vad jag trott. Vi ser tiden an och jag håller er uppdaterade här i bloggen.

Klicka på omslaget så du kan läsa baksidestexten

IS-mördares död och andra sorters terrorister

Foto: Astrid Nydahl

Tabloider i armkrok med våra största morgontidningar lät under den gångna söndagen IS-mördaren Skråmos död annonseras av modern. Varför det? Finns det någon som helst anledning att ge publicitet åt en av de barbariska islamisternas fall på eget grepp, borde det göras med insikt och information om vad han begått för brott. I sådana fall kunde hans dö bli sedelärande. Man kunde kanske också tillägga att det bara är en lättnad för Sverige och Norge att hans liv ändats, liksom att det skulle gagna oss alla om Skråmos offer, de som överlevt, fick komma till tals framöver.

Under gårdagen fick vi en ny påminnelse om vad terror är för något. Antalet offer gör ingen skillnad. En enda människa skadad eller dödad i en terrorhandling är en för mycket. Hur ska vi kunna leva ett civiliserat liv i samhällen som utan ett uns av rannsakelse har låtit dessa människor komma in? Ja, jag syftar på den typ av muslimer som gladeligen ansluter sig till islamismens våld. Ja, jag syftar på dem! Men tro inte för ett ögonblick att jag glömmer bort den typ av terrorister som massmördar i en moské. De förtjänar alla mitt förakt. Inte blir föraktet mindre när jag läst Christchurch-terroristens så kallade manifest. Han ansluter där till de fasansfulla mördarpolitiker som gjorde Bosnien till ett bårhus. När de bosnienserbiska militära ledarna sa att de skulle befria Srebrenica från "turken", så vet vi alla vad det betyder.

De primitiva rösterna må höras över världen, men det är vår plikt att analysera och förstå vad det är de säger.

 


måndag 18 mars 2019

Gökman Tanis - skytten i Utrecht

Redan var det dags för ett nytt terrordåd, idag i Utrecht. Holländsk terrorpolis är på plats. Polisen varnar nu allmänheten för 37-åringen Gökman Tanis (född i Turkiet) Vad kan han ha emot holländare? Man börjar onekligen förstå att dimmorna kommer att skingras, och det kanske inom kort. Tre döda och nio skottskadade, det räcker kanske för ett välformulerat argument?

Uppdatering 19.00: De sårade är nu fem till antalet, men tre är alltså dödade.

Det förekommer nu förbryllande uppgifter om dådets karaktär, så mer om detta skriver jag inte idag. Nöjer mig med att konstatera att oavsett motiv har Tanis utfört ett terrordåd.
 

Nya boken - en kort lägesrapport

Josiah Wedgwood i Stoke-on-Trent. Foto: A.N.


Trots fysiska och andra hinder tog min nya bok några viktiga steg framåt i helgen.

Andrakorrekturet är färdigt. Alla bilder är på plats. Vi fick till och med en handfull sidor över för att det skulle bli jämna ark, så de är nu reserverade för fler bilder.

Vad återstår? Först och främst ett slutkorr. Det kommer inom kanske en vecka eller två. Då ska alla korrigeringar kontrolleras, så att de är korrekt gjorda. Och bilderna ska granskas.

Efter det väntar vi på ett omslag i fyrfärg.

Ekonomiskt är följande att berätta. Boken fick femton sponsorer á 800 kronor. En bra grundplåt. Dessutom så många förköpta exemplar att jag nu har ekonomi som täcker sättning, formgivning och tryckning, samt transport från tryckeriet hit till mig.

Forfarande fattas det så pass mycket att det inte går ihop inför distributionen, det vill säga i första hand porton inom Sverige samt en handfull utländska beställare, vilket totalt innebär en kostnad om fem tusen kronor.

Är någon intresserad av att förköpa boken är det bara att skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com 

Du kan läsa utförligt om boken här.

söndag 17 mars 2019

Massakern i Christchurch. Verkligt och konspiratoriskt.


Foto: Astrid Nydahl
Om livet styrs av konspirationer, vilka är då konspiratörerna? Jag ställer frågan av den enkla anledningen att jag ser många sådana idéer i dagens debatter. Det gäller mordet på Olof Palme (men inte på Anna Lindh), det gäller Estonias förlisning, invandrings- och islamiseringsfrågorna, välfärdens nedmontering, EU, USA (men nästan aldrig Ryssland eller Kina) och politikerklassen både nationellt och internationellt.
Fredagens massaker i Christchurch på Nya Zeeland ingår också i ett konspirationsmönster. Mördaren delar ideologisk grund med många, den säger att västvärldens politiker avsiktligt och medvetet styrt oss mot en massiv invandring från de muslimska länderna. I avsikt att uppnå vad? De blir svaret skyldiga, eller så säger de att denna invandring avser att "stärka judarnas makt"! Så från den helt samtida konspirationsteorin kastas vi tillbaka till Sions vises protokoll och den allra mörkaste antisemitismen. Konspirationsteorier lider alltid brist på bärande logik, det är bland annat så vi känner igen dem.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av konspirationsteorier. Skälet är ett och väldigt enkelt: världens alla problem, konflikter, krig och mellanmänskliga trassligheter är stora nog utan att de behöver kryddas med sådana teorier. De är, för att tala med gammal marxistisk terminologi, alltid konkreta! Det konkreta- eller om man vill ta till större ord: det sanna - finns alltid där, också när det till en början ter sig dolt i mörker. Och det finns sådana konkreta orsaker bakom också de händelser vi gärna vill skriva in i en konspiration. Därför är jag övertygad om att vi aldrig kommer att få veta sanningen om mordet på Olof Palme eller orsaken bakom Estonias förlisning. Det konkreta är redan begravt i tiotusentals villospår. Och för varje sådant finns det individer som vakar hårt. De ingår inte i konspirationer, men de bidrar till förvirringen.
Mitt grundtips inför mötet med verkligheten är att det som sker räcker mer än väl, det blir varken bättre eller sämre för att tolkas genom ett konspirationsfilter. Det kan man hävda i 99 fall av 100. Konspiratören och hans teoretiker har alltid för avsikt att läsa in en bakomliggande ond makt, etnisk, ekonomisk, nationell, som planerat och gett andra i uppdrag att utföra handlingarna.
Massmördaren i Christchurch ingår i ett sammanhang. Han är inte ensam om att odla tanken om "direkt aktion" och att genomföra dåd som ska skrämma och förstöra.

lördag 16 mars 2019

Att göra gott. Goda råd från Amos Oz


Att göra gott är kanske det svåraste som finns, så fort man går utanför områden man själv begriper och har kunskap om. Världen beskådar många sådana människor när det gäller "klimatfrågan" (just så diffust uttryck lämnade skolelever i många länder igår undervisningen för att manifestera detta).

Efter det vidriga massakern i Christchurch igår kunde man se mannen ovan i Manchester. Min första tanke är att hans godhet inte skulle skydda någon. Tvärtom skulle han bli den först skjutne. Kanske bidrar det till den legandariska engelska vänligheten, kanske smakar lunchen bättre.

Eftersom jag nu läser romanen Judas av Amos Oz kan jag inte låta bli att citera ett stycke ur den. Det är gamle Gershom Wald som säger till sitt vardagssällskap, den betydligt yngre Shmuel:
"...om jag vore tvungen att välja tusen gånger mellan vårt urgamla lidande, ditt och mitt och alla andras, och räddning och frälsning från världsförbättrarnas sida, eller för den delen all räddning och frälsning som tänkas kan, skulle jag hellre se att de lät oss vara med vår sorg och smärta och behöll sin världsförbättring för sig själva, med tanke på att den alltid medför slakt, korståg eller jihad, eller Gulag eller Gogs och Magogs krig."
En av de mer läsvärda artiklarna fanns i danska Information. Den före detta chefredaktören Lasse Ellegaard  skrev bland annat:
"Terrorisme er stadig et internationalt problem – alene i 2017 slog 10.900 terrorangreb 26.400 mennesker ihjel, fordelt på godt 8000 gerningsmænd og 18.500 ofre. Men ser man nærmere på de tal, terroreksperter på University of Maryland har offentliggjort, faldt antallet af ofre for terror i EU med 65 procent på et år – fra 2016 til 2017 – og med ti procent i den del af Europa, der står udenfor EU."
"Den mentale forbindelse mellem hvide racister og den vestlige højrefløjs meget absolutte retorik kan aflæses også i Danmark. Det ville klæde denne højrefløj at tage samme afstand fra hvid ekstremistisk terror, som den plejer at ytre, når terroren har islamisk stempel. Tør man håbe på det?"
Den brist sådana siffror har är att de jämför endast två år. Vad som kommer att ske åren framöver finns knappast med i kalkylen.


fredag 15 mars 2019

Massakern i Christchurch och terrorismens blodtörstiga soldater


Skärmdump från fredagen

Den blodiga fredagsmassakern i Christchurch väcker många tankar. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan i sin bok Inbördeskrig (Aussichten auf den Bürgerkrieg) om lågintensiva inbördeskrig. Enzensbergers ord ekar starkt idag, han skrev:

"Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring.

Ur det handlandet växer förstås ”självförsvarsgrupperna”, som i verkligheten, d.v.s. offentligheten istället blir till angripare, och det gäller såväl symboliskt som faktiskt. I denna reaktion finner vi människor som Breivik i Norge och Brenton Tarrant i Nya Zeeland. De ser sig som "spjutspetsar", eller soldater vars handlingar ska utlösa det större skredet. Det sker historiskt sällan att en sådan dominoteori blir verklighet.  

Terrorn är och förblir individuell, men den har fötts av det lågintensiva inbördeskrigets logik.

Enzensberger analyserade en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.” 
 Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att:
”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.” 
Jihadisten fick för länge sedan sin spegelbild i vithetsaktivisten. Den som använder maskingevär mot moskéer skiljer sig dock inte kvalitativt från jihadisten som angriper otrogna i kyrkor, gallerior, synagogor eller kollektivtrafiknäten. De är soldater i det inbördeskrig som börjar inifrån, från själva den plats där civilisationernas kamp pågår. 

Den man som började filma och dokumentera sin massaker i Christchurch visste att han skulle skrivas in i historien om den enskilde/ensamme massmördaren, men hoppades kanske innerst inne att han skulle bli en hjälte i det Europa han ville tillhöra. Det är kanske bara en tillfällighet att han utförde massakern i en stad som bär namn efter en kristendom som nu också står rådlös inför islamismen som väckelsefenomen. Att det kommer fler terrorattentat av den ena eller andra sorten vet vi. Vi vet bara inte var och när.

Det inbördeskrigslogiska



Skärmdump Svenskan
Varningarna för regelrätta inbördeskrig har förbisetts. Ändå påminnns vi om de reella riskerna. 

Terrordådet denna fredag är ett vidrigt exempel. Den man som, rusig av renhetsiver, mejat ner människor i moskéer är en sådan människa som med sina dödliga skott vill utlösa inbördeskriget. 

Han refererar till terrordådet i Stockholm och har skrivit ett av offrens namn på sin ena k-pist. Det visar i all sin banalitet hur denna ondska ser ut.

Den krigslogik han ansluter till kunde ha varit en norsk Breivik men också en helt annan typ av "krigare". Att det kommer svar på den islamistiska terrorn är i och för sig självklart, men hur de framöver kommer att se ut vet vi inte. Dagens massaker blir därför ett memento när den djupt osmakliga diskussionen om huruvida IS-mördarna ska få "komma hem" pågår i land efter land. 

Mot dem duger inget annat än fråntagna medborgarskap och i nödfall livstids inlåsning. Läs om detta hos förra årets fredspristagare, yazidiska Nadia Murad.

Och när orden tar slut och flatheten djupnar står vi där med k-pistmanifesten.

Råder er att läsa denna artikel på Document.dk skriven av Christian Skaug.
 

Pessoas ord för dagen

Foto: Astrid Nydahl

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”  

Fernando Pessoa: Ur Orons bok

onsdag 13 mars 2019

Helle Merete Brix & Lars Vilks: 30 fortællinger om frihed, fatwaer og kærlighed (Press To Forlaget)




När Helle Merete Brix och Lars Vilks kommer med en ny bok är mina förväntningar stora. De har samarbetat förut, inte minst mot bakgrund av det väpnade islamistattentatet mot Krudttønden och synagogan i Köpenhamn. 

Helle Merete Brix är en ödmjuk berättare. Hon är saklig och tonen är en avspegling av hennes vilja att just berätta. Det är motsatsen till propagandans upphetsade språk. Lars Vilks känner många som den egensinnige konstnären bakom konstverket Nimis, Republiken Ladonien och senare den världsberömda rondellhunden.

I den nya boken gör Vilks vad han kallar blindteckningar. De växer fram ur en inre bild hos konstnären och tecknas utan att han tittar på handen eller pappret. Det är fascinerande att följa dessa teckningar genom boken. De är minst halva värdet med den, och redan på bokens omslag ser vi ett exempel med ”Terroristen spelar schack med döden”.

Helle Merete Brix tecknar en bild av vårt tillstånd efter fatwan mot Salman Rushdie. Hon berättar om andra offer för den våldsamma islamismen, bland dem Taslima Nasreen, Ayaan Hirsi Ali och därtill offren i de två totalitära supermakterna Ryssland och Kina. Det som kanske griper mig mest bland hennes texter är det som vuxit fram ur mänskliga möten. Att hon också innefattar Donald Trump, lillebror Castro och iranska mullor i sina vassaste texter ökar känslan av frimod och avsaknad av totalitära anspråk. Hennes texter är på väldigt olika sätt viktiga i en kontext som börjar med inkvisitionen, gör uppehåll vid massakern i Peking 1989, går vidare med ockupationen av Tibet och leder fram till dagens Pakistan och islamiströrelserna som härjar i Asien, Mellanöstern och Skandinavien. Mullornas och islamisternas dödskult begränsas inte av världsdelar eller nationer, den gör sig påmind mest överallt.

Lars Vilk blir i denna bok för mig en spännande konstnär på ett delvis nytt sätt. Hans många olika rondellhundar lärde vi känna därför att dödsdomen mot honom fortfarande gäller och för att han tvingas leva underjordisk, år ut och år in. Men som konstnär kan han naturligtvis överraska, vilket i denna bok ytterst är ett resultat av ett årslångt projekt med en blindteckning för varje dag.

Bokens tre ämnen är alltså frihet, fatwor och kärlek. Vi vet numera att det mitterska ämnet i hög grad påverkar och därför ofta styr de andra två. Inte minst det är ett skäl att bekanta sig med den nya boken. 


Ett vardagsdilemma och ett snabbt beslut

Sett från en buss i Birmingham. Bilden har inget med texten att göra. Foto: Astrid Nydahl

Ett moraliskt, eller bara ett praktiskt, dilemma i vardagen. Hur gör du, om du befinner dig alldeles i närheten av en plats du längtat till, och allt för sent förstår att det just där, på denna ovanliga plats, befinner sig människor du absolut inte vill träffa, än mindre samtala med?

I normala fall fäktar jag hellre än flyr. Men nu valde jag att med arrogans och smidighet passera och åka vidare till en annan plats. Väl där med kaffe och smörgås hör jag bilen närma sig, samma människor kommer till också denna plats.

Vad återstår? Stänga bildörren, ta på säkerhetsbältet och åka hem. 

Hem till andrakorrekturet, tystnaden och omöjligheten att råka ut för obehagligheter.