torsdag 31 januari 2019

Ärorikt förfall


Manchester vid Deansgate. "En olycklig hybrid av Dubai och Novosibirsk?" Foto: Astrid Nydahl

Under rubriken Ärorikt förfall skrev författaren och läkaren Theodore Dalrymple i december 2012, i National Review, något som ofta faller mig i tankarna när jag beskådar engelsk vardag i städerna:
”Ett utmärkande drag hos de moderna europeiska, liberala intellektuella, är kulturellt och rent av rasmässigt självhat; ingenstans är detta självhat starkare än i England. Sådant självhat har blivit en ideologi (…) Vårt lands kultur har, vilket varje långtidsbesökare kan berätta, blivit ytlig, chockerande rå och vulgär, och ytterst värdelös sub specie aeternitatis.
Den 'ärorika pluralismens' ärorikhet blir inte förklarad: den tycks i huvudsak bestå i sådana fakta som att Londons befolkning numera bara till 45% består av 'vita britter', vilka utan tvekan kommer att bli ännu färre. Bara människor som tycker att det finns något icke önskvärd i sig, med de vita britterna, kan se detta som något gott, eller rentav ärorikt. Fysiskt sett har staden förlorat mycket av sitt distinkta arv, och ser alltmer ut som en olycklig hybrid av Dubai och Novosibirsk.
Dess polisstyrka, en gång i tiden berömd för sin hövlighet, i varje fall vid en jämförelse med andra polisstyrkor i världen, liknar i allt högre grad en paramilitär styrka som anställts av en impopulär utländsk ockupant, och dess rykte för mobbning, inkompetens och fixering vid ’populära brott’ innebär att det mest är laglydiga människor som fruktar den.

onsdag 30 januari 2019

Nicolas Fargues: Jag var bakom dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)


Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl


Lever man i ett krackelerande äktenskap är man öppen för nya relationer. De flesta människor vet att det förhåller sig så. Det skröpliga, likgiltiga eller destruktiva i en parförbindelse lockar till nya vägar, nya människor, kanske rentav en ny förälskelse.

Ungefär det händer huvudpersonen i Nicolas Fargues roman Jag var bakom dig. Efter läsningen blir jag nyfiken på vad hans övriga fem romaner skulle ge. Ty detta är en roman av det slag som man inte kan lägga ifrån sig; i en lång och detaljrik monolog tvingar den till fortsatt läsning.

Det svåraste att skriva om är oftast det lilla, det självklara. I det lilla – våra vardagsliv, dess stilla lunk och dess sammanbrott – finns samtidigt det stora, eftersom det är just det som förenar människor, ger dem en igenkännbar erfarenhet. Därför kan romaner om kärlek och svek bli ohyggligt banala. Men Fargues lyckas förvalta erfarenheten av denna vardag på ett sätt som är både gripande och medryckande. Han skriver ibland som en fransk Thomas Bernhard, i ett högt tempo och utan kapitelindelning. Men hans andning övergår aldrig i hyperventilation, berättartonen är hela tiden kontrollerad och har en egen inre skönhet. Berättarens perspektiv fasthålls från början till slut, och identifikationen med honom blir självklar, han är filtret för läsarens betraktelse av händelseförloppet.

Vad den ytterst begränsade kretsen av berörda människor – hustrun, barnen, älskarinnan – egentligen tycker saknar på sätt och vis djupare relevans. Det är en man som glider ur den trygga vardagen som är berättelsens centrum, och det är intresset för hans öde som berör. Berättelsen är enkel, trots att den utspelar sig i Frankrike, Italien och Madagaskar: efter att ha ätit en middag på restaurang med sin far och styvmor i italienska Romanze (som får antas vara en fiktiv ort med ett för berättelsen passande namn) får berättaren en lapp av servitören. Kvinnan som skrivit den heter Alice och har suttit snett bakom honom på restaurangen. Han vågar ringa upp henne. Hon är yngre, utstrålar egentligen pojkaktighet, men han går in i en passionerad historia med henne.

Så småningom får hustrun Alexandrine vetskap om vad som hänt. Han känner att han fått hämnd för hennes erotiska eskapad med "mobaliern i Kodong" (en svart man som hon haft ett vänsterprassel med, förmodligen i Indonesien). Här spelar både kön och hudfärg in. Hustrun är svart. Men kvinnan han själv är otrogen med är vit. Han närmar sig sin egen identitet och känner sig hemma där. Berättaren, hans hustru och deras två barn bor i Tanambo, Madagaskar. Nicolas Fargues har själv varit bosatt där, och hans huvudperson är liksom han själv i trettioårsåldern. Deras identitet är dubbel: de är också fransmän och rör sig med självklarhet i Paris.

Berättaren vill bryta med Alice efter deras inledande erotiska äventyr. Men de blir förälskade i varandra. Det leder till en händelseutveckling som skildras med all den svärta, och allt det våld och erotiskt laddade förlopp en parförbindelse kan leda till när den hotar att slås sönder. Jag ska inte röja mer av vad som händer, men Fargues skildrar det så övertygande att man lägger ifrån sig boken först efter att ha läst sidan 200, som är den sista och som avslutas med en skivlista! Det är ett originellt sätt att säga, att dessa ord också kan förstärkas av den musik som texten ofta refererar till. 



Foto: Astrid Nydahl

De flesta av mina bloggläsare vet förstås vem den brittiske politikern Enoch Powell var. Han kommer att figurera i min nästa bok. Men i senaste numret av TLS fann jag en mycket oväntad sak om honom. Här får ni texten, i min översättning: 

“1974 års The Poetry International festival ägde rum i Queen Elizabeth Hall i London, dit man bland andra bjudit Ted Hughes, John Betjeman, Seamus Heaney Adrian Mitchell. Man var också värdar för The Politician as Poet. En av dem var den barske parlamentarikern Enoch Powell:

As clear as light, sharp as a knife
A truth springs in my breast:
There are but two things, death and life,
And death of these is best. 

Powells Collected Poems utgavs 1990. Det var, påpekade en journalist, inte konstigt att han ’häcklades av ett antal personer.’ Festivalens arrangör, Charles Osborne, vände sig till publiken: ’Vi är inte vana vid den här sortens omedelbara litterära kritik. Vi har ingenting alls emot den, men får jag be dem som hänger sig åt den, att välja en talesman med lite slagfärdighet, stil och begåvning.’ En Powell-figur för våra dagar skulle aldrig ha bjudits in av Poetry International. Men om det olyckligtvis skulle bli så, skulle demonstranter ha hindrat honom från att komma in.” 

Alldeles bortsett från det övriga, är väl den avslutande knorren en indikation på vilket politiskt klimat som sätter gränserna. Inte arrangören utan ”demonstranterna” avgör yttrandefrihetens gränser. 


lördag 26 januari 2019

Caetano Velosos sång i våra liv


                   


När Caetano Veloso sjunger Cucurrucucu Paloma en Vivo händer något extra  här. Första gången jag hörde den var konstigt nog med Almodovars film Habla Con Ella.

Min chilenska fosterdotter såg att jag köpt skivan med filmmusiken och tårarna rann utmed hennes kinder. Det visade sig att sången var hennes viktigaste i barndomen. Den skrevs av Tomás Méndez 1954. 

Då var jag själv två år, Ljubi skulle komma in i mitt liv som tonåring. Nu är hon så mycket äldre att det är svårt att fatta. Såväl sången som Almodovars film finns kvar i mig, de förbinder mig på ett märkligt och bitvis symboliskt sätt med det förflutna och vad livet gett sedan dess, och den förbinder mig inte minst med Ljubi.


fredag 25 januari 2019

Melankolikerns frihet

Vid Storforsen. Foto: Astrid Nydahl


I DN skrev för ett par år sedan Ronny Ambjörnsson om Laurina Dixons bok The dark side of genius. The melancholic person i art 1500-1700:
Det som förenar svårmodet med genialiteten är fantasin, förmågan att föreställa sig, som hos melankolikern ofta är uppdriven till neurotiska höjder. Fantasin gör honom kreativ. Grunden för denna kreativitet är melankolikerns ambivalens, förmågan att se allting från två håll. Melankolikern har aldrig valt sida. Eftertänksamheten har till slut förlamat honom, han tycks ha fastnat i sina tankar. ”Att varken vända eller återvända”, som Ekelöf uttrycker hållningen i sin dikt ”Melancholia”. Den enda handling som melankolin ger utrymme åt är att beskriva sitt tillstånd, i bild eller med ord. Där, i sina tankar, har melankolikern sin frihet.
Av detta lär jag att det finns en ståndpunkt jag själv länge försökt leva efter, den att inte bli en ideologisk ja-sägare, en den nya tidens hopplöse barrikadsoldat. Melankolikern kan inte ”välja sida” heter det. I politikens värld måste människor välja sida. De som inte gör det betraktas antingen som förrädare (vi ser hur det begreppet viner i den digitala kulturen) eller som medlöpare.

Att försöka behålla en känsla för den sakliga reflektionen måste i varje fall långsiktigt vara den enda rimliga hållningen. Att ropa i kör med en eller annan makthavare (se också där hur de står i kö för att hylla honom eller båda två) är att degradera sig själv, förinta sin person och bli antingen ett valboskap eller en propagandist. 

Vill en människa bevara och bevaka sin frihet är det både orimligt och omöjligt att ställa in sig i ledet. De som betraktar sig som maktens kritiker här hemma och som samtidigt ansluter sig till en global, reaktionär makt ser förmodligen inte ens själva hur de gör sig till åtlöje. 

Att använda storslagna begrepp som "frihet" men egentligen mena "jag går med ledaren vart än han vill" är vår tids verkliga bedrägeri. Om de nya (men egentligen gamla och välbekanta) ledarna får ett sådant valboskap med sig har de uppnått hälften av vad de behöver. Men det behöver inte betyda att ha "fastnat i sina tankar" om man vägrar följa den ordningen. Tvärtom tror jag att det är absolut nödvändigt att med beslutsamhet försvara sin eftertänksamhet och ambivalens.



Publicerad i Albanien


Nu har jag blivit publicerad i Albanien. Först här i nätpublikationen Albspirit, sedan kommer det i dagstidningen Nacional. Det är första gången på fyrtio år jag publiceras i det landet. Förra gången var det i författarförbundets tidning Drita, således under diktaturåren. Det är jag inte särskilt stolt över. Sedan har jag publicerats i Kosova. Men den här gången i just Albanien, är det av fri vilja som två albaner som ligger bakom, poeten Alisa Velaj och översättaren Arben P. Latifi. Sammanlagt rör det sig om 10 dikter. Och de sprids sedan två dagar också i Sverige bland människor med albanska som modersmål. Ja, det är förstås roligt.

***

Här i Nydahls Kustvandringar finns det mer Alisa Velaj. Och här från Nydahls Occident.

torsdag 24 januari 2019

Röta eller sundhet i vår tid

Pite älv vid Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
När själva fundamentet är friskt - ej angripet av röta, politiska motsättningar, familjegräl, mögel - går det att bygga vidare. Det gäller för såväl individer och familjer som för byggnader och hela samhällen.

Vårt land är svårt angripet. Därför gäller det att man själv vårdar sin tillvaro utan att gripas av bacillskräck eller sociala fobier. Det senare är en underavdelning makten ofta och alltför lättvindigt  använder sig av för att utesluta eller tysta kritiker. De som gått i de totalitära idéernas skola använder sådana argument istället för att gå i sakligt svaromål.

 

onsdag 23 januari 2019

Efraim Zuroff, Rūta Vanagaitė: Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsen (Karneval förlag, översättning av Stefan Lindgren)




I förordet till denna bok skriver Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj: ”Det är en hemsk bok. Men att säga att en bok om Förintelsen är hemsk säger ingenting. Här närmar vi oss det som omöjligt kan uttryckas i ord.”


Kan man då i vanlig mening recensera en sådan bok? Jag tror inte det. Vad som låter sig göra är en presentation av boken och dess kontext.
I New Yorker, december 2017, skrev Masha Gessen, att litauiska Rūta Vanagaitė fick problem att ens gå ut, och att folk skrek efter henne att hon var ”Putins judiska hora”.

Vad är det som är så kontroversiellt med boken? Det går lätt att svara på: den handlar om hur litauer själva, innan tyskarnas folkmord började, mördade landets judar. De litauiska mördarna var fler än de tyska. Vem vill att det ska bli allmän kunskap? Det oberoende Litauen ville inte höra talas om något sådant. Också en så respekterad man som det fria Litauens första president Vytautas Landsbergis avvisade uppgifterna.

Rūta Vanagaitė har ett ärende. Hon hade förstått att hennes egna förfäder var judemördare. Det ville hon veta mer om. Bokens första hälft är hennes egen. Där dokumenterar och filosoferar hon kring upptäckterna. De är fasansfulla i sig. Men frågan är om inte landets totala förnekelse är värst. Rūta Vanagaitė skriver laddat. Hur skulle man kunna låta kylig när man skriver om detta?


Rūta Vanagaitė


”Jag måste göra misstänksamma läsare besvikna – jag är en vanlig litauer och har inte judiskt blod.” 
När Vanagaitė gjort denna självdeklaration går hon rakt på sak. Hon deltar i en bildningsresa och får lära sig mycket om judendomen i allmänhet och de litauiska judarna i synnerhet. 
När man läser de grymma, våldsamma och mordiska vittnesmålen ska man hålla i minnet att just i Litauen låg det som kallades ”Nordens Jerusalem”, det vill säga Vilnius där mer än 40% av befolkningen var judar. Så såg det ut i hela Litauen, från minsta by till städerna. 200,000 av dem mördades på de mest skändliga sätt, alltså nästan hela landets judiska befolkning!

Rūta Vanagaitės medförfattare – bokens andra halva kan sägas vara en dialog dem emellan – är Efraim Zuroff. Han är israelisk historiker född i New York och går under beteckningen ”Nazistjägare”. Särskilt hatad är han i Litauen. Varför? Hans förfäder levde och mördades där! 

En man som tidigt i landets oberoende bestämmer sig för att gräva fram sanningen om vad som hände under Förintelsen blir inte populär. Rūta Vanagaitė bestämmer sig för att bjuda honom till Litauen för att de tillsammans ska resa landet runt och utforska vad som går att finna av massmorden. Resa med fienden kallar de sitt projekt.

Nu bränner det till ordentligt. I en litterärt skickligt redigerad dialog dem emellan blottas alla sår och visas alla motsättningar. Zuroff lindar inte in sina tankar i artigheter:
”Förintelsens största fasa består i att normala människor begick förbrytelserna. De var normala före Förintelsen och de var det efteråt, men under Förintelsen förvandlades de till de mest fasansfulla brottslingar. Detta kan sägas om nästan alla nazistiska brottslingar.”
Vilken är innebörden av att Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroff döper sin bok till Vårt folk? Så här säger de:

”Vi hade emellertid syftet att inte bara de som sköt var ’vårt folk’, utan också de som sköts. Det har man fortfarande inte förstått. Judarna var och förblir främmande för den vanlige litauern." I Litauen har 19.000 exemplar av boken tryckts och sålts: ”Litauen har trots allt väntat i 75 år på sanningen om Förintelsen.”

Detta är ett unikt dokument om Förintelsen, med djupt personliga infallsvinklar. Att läsa vittnesmål och andra bevarade dokument i boken är att konfronteras med den mest djävulska ondskan. Jag skulle önska att alla mina barnbarn och deras generation fick läsa den. Frågan vi borde ha med oss är enkel: hade vi agerat annorlunda? Hade vanliga svenskar också deltagit i massmorden för att manifestera sitt judehat? Om inte, varför gjorde litauerna det?

Foto av Rūta Vanagaitė från Wilson Centre i Pennsylvania



tisdag 22 januari 2019

Regeringen och kulturfientligheten

Foto: Astrid Nydahl
Ska vi kalla det värre eller värst? Det kan säkert bli mycket värre än så här, men nog är det på kulturpolitikens område det värsta jag sett. Var finns de folkbildningssossar som en gång var  ryggrad för ett samhälle där både bildning och kunskap fanns på schemat? Jag förstår ju att de är döda eller döende.

Statsministerns logik säger att ett döende flumparti ska ta hand om kulturpolitiken. Så blev det med fnittermodellen i förra regeringen, och så blir det nu med Rasta- och serietidningsdamen. Miljöpartiet hade inte ens formulerat några kulturpolitiska intentioner när de på målsnöret kastade in Alice Bah Kuhnke. Det de sedan presenterade var bara en totalitär programförklaring baserad på standardfraser utifrån det lämpliga. 

När samma parti nu erbjuder oss Amanda Lind, en lokalpolitiker och apparatchik som förmodligen aldrig tänkt en tanke som funnits i bildningstraditionen eller i den akademiska världen, är det dags att se upp. 

Bildning är lågt skattad valuta i en tid av åsikter och fördomsfrihet. De båda banderoll- och plakatorden betyder "du tycker som jag, alltså har du rätt åsikter och saknar fördomar". Det är inte kultur eller kunskap. Det är anpasslighet.

Anpasslingen är förstås den vi bör frukta mest av alla. Anpasslingen kallar sitt uppåtslickande för "ifrågasättande" och sin lydighet för "konstruktivt samarbete". Skulle inte förvåna mig om hennes första uttalanden kommer att handla om avgiftsfrihet på museum, mer färgkritor på daghemmen och feministiskt profilerad musikskola. Vilka direktiven blir för Statens Kulturråd vågar man inte sia om. Det blir säkert genuskorrekthet igen, som förutsättning för litteraturstödet.

Det kan bli värre, det är sant. Men detta är sannerligen illa nog.
 

måndag 21 januari 2019

Ny kulturminister och vacker vinter

Några vintrar att tala om har vi inte här i Skåne längre. Antingen får man ta sig norrut, eller så får man njuta av bilder tagna där.

Till ny kulturminister har utsetts en tidsenligt flummig människa, Amanda Lind från Miljöpartiet. Hur hon ser på sitt uppdrag kan man få veta på Miljöpartiets hemsida:
"Kulturen ger upplevelser, stärker bildningen och får nya idéer att växa. Konst och kultur kan utmana etablerade föreställningar och stimulera det kritiska tänkandet. Alla ska ha möjlighet att ta del av och utöva konst och kultur.”

Hon uppger också idag att hon "läser många serietidningar". Hon hyllar sin föregångare, islamisten Mehmet Kaplan, som "en hjälte". Tror någon - ens sossarna - att hon blir en dugligare kulturminister än föregångaren? 

Nog skulle man vilja fly till den täta, norrländska skogen som nu är så förtrollande vacker med snö och frost.

Amanda Lind har samma felsyn som det postmoderna samhällets alla kulturredaktörer och kulturpolitiker. De ser inget förflutet! De skriver bort allt som varit och kunde ha förblivit en grund att stå på. Vad ska vi med kulturarvet till när vi lovsjunger barbari? Vad ska vi med klassisk bildning till när vi har Vem vet mest? Helt följdriktigt ska kulturministern "utmana etablerade föreställningar". Här finns hela den spektakulära rännstenskultur som i årtionden hyllats som rebellisk och utmanande. Men ingen har frågat sig mot vad eller vem vi ska vara rebeller eller vem vi ska utmana?

Amanda Lind har en mycket passande "look" (är det så de säger?). Ingen skulle väl tvivla på att hon vill oss väl? Socialdemokratin var en gång i tiden förvaltare av folkbildningstanken. Det avspeglade sig också i valet av kulturministrar. När man nu för andra gången i rad utser en miljöpartistisk flummare låter man samtidigt förstå att denna tanke är död och begraven. Är det inte lika bra att säga det rent ut och deklarera att kulturministerns uppgift är en helt annan? 

(Bilderna är tagna vid Storforsen i januari av Astrid Nydahl)


Läsa och skriva sig ut ur missbruket


Leslie Jamison. Foto: Beowulf Sheena

Jag hade ingen aning om att den skulle komma i svensk översättning, så jag köpte originalutgåvan av Leslie Jamisons The Recovering. Intoxication and its aftermath (534pp. Granta).

Det började med att jag läste en mycket fin essä i TLS av Rozalind Dineen, Story of thirst i det nummer som utkom den 11 september 2018. Sedan dess har jag brottats med hennes tema, ”relief and expression; numbness and utterance; alcohol and art”. 
Det är jag mycket tacksam för nu.
Rozalind Dineen, anställd på TLS, hade slitit länge med sin essä, det vet jag för att hon berättade det för mig. Det är ytterst sällsynt att jag får impulsen att skriva till en engelsk essäist. Nu gjorde jag det av den enkla anledningen att det hon skrev berörde mig djupt personligt. Och responsen jag fick var mycket positiv.
Det hör inte till vanligheterna att man får läsa begåvat och kunnigt om alkoholismen. När man själv bär runt på detta tunga ok är man (jag) inte mottaglig för ytliga präktigheter, så Dineen ledde mig varsamt fram till Jamison.
Dineen inleder:
In 1967, John Berryman was in Ireland with his wife and child, on a Guggenheim Fellowship. He had won a Pulitzer Prize for the first volume of The Dream Songs, those incantatory stanzas about Henry and Mr Bones, all dialect and scholarship, saturated in drink – “I have a sing to shay”. A journalist from Life magazine met the poet in Dublin and wrote an eight-page profile under the headline “Whiskey and Ink”: “These are the fluids John Berryman needs. He needs them to survive and describe the thing that sets him apart from other men and even from other poets: his uncommonly, almost maddeningly penetrating awareness of the fact of human mortality”. Later that year Berryman was to be found vomiting blood at the Chelsea Hotel in New York. The second volume of The Dream Songs came out in 1968.
Så tar hon itu med författarinnan Leslie Jamison. Med tanke på att hon är född 1983 så har hon hunnit med ett ovanligt långt missbrukarliv, och därefter ett skrivande och intellektuellt liv som imponerar. Det kan man förvisso delvis förklara med att hennes missbruk började väldigt tidigt. Dineen:
Jamison was thirteen when she first felt the buzz of alcohol. (“More. Again. Forever.”) By the time she is a young adult, it’s not just drink she’s after. Addictions elide without acknowledging one another, even as they all seem to bloom from a single stem. Men step into Jamison’s life and she experiences being wanted by them (even if she doesn’t particularly want them) as a relief; like the relief of cutting herself, starving herself, writing, creating – all of these seem to relieve, for a moment, a sense of frightening and endless need. Throughout the book we return to two sides of the same coin: starving oneself is “resisting an endless longing” while drinking is “submitting to it”; grandiosity is the flip side of self-loathing. Jamison keeps tossing the coin in the air and watching how it falls. Above all, though, there is the drinking, which she describes wantonly.
Jamison skriver i sin bok:
The first drink gathered all the threads of the day so nicely . . . I drank whiskey sours until I was yellow-tongued and sticky-mouthed . . .  The sugar of the whiskey sours was like a layer of algae inside me. When I was good and drunk, I lay back in bed and closed my eyes against the spins, curling into my guilt about cheating on Peter, which was dark and familiar. I got fetal inside.
Det är verkligen tal om ett missbruk som tar henne ända ner i botten och därefter i ett träsk av misär, sexuell gränslöshet och elände.

Att läsa hennes bok är en läxa för missbrukare. Jag köpte boken i avsikt att på vägen upp till ett nyktert liv – igen, efter så många misslyckade försök – hålla henne i handen så att säga. Och ändå var det som om jag i läsningen fick överdoser inte bara av alkoholen utan också av författaren själv. Hon fullkomligt vräker ut sitt missbruk, med allt vad det innebär av vidrigheter, på sidorna, och det är tal om en tegelsten.

Kan jag annat än beundra henne? Nej, det kan jag inte. Hon är idag lärare vid Columbia University och driver Marian House Project (a transitional housing and recovery program for women). Vid sidan av detta kan jag rekommendera boken som en bitvis omöjlig vägledning och en erfarenhetsrik bok att spegla sig i för att så småningom förmå sig att se sanningen om sig själv.

Texten ovan är ett litet utkast som ska utvidgas för en större självbiografisk text. Ville dock slå ett slag för boken redan här.

Bilden från hennes hemsida är tagen av Beowulf Sheenan