onsdag 23 januari 2019

Efraim Zuroff, Rūta Vanagaitė: Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsen (Karneval förlag, översättning av Stefan Lindgren)




I förordet till denna bok skriver Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj: ”Det är en hemsk bok. Men att säga att en bok om Förintelsen är hemsk säger ingenting. Här närmar vi oss det som omöjligt kan uttryckas i ord.”



Kan man då i vanlig mening recensera en sådan bok? Jag tror inte det. Vad som låter sig göra är en presentation av boken och dess kontext.



I New Yorker, december 2017, skrev Masha Gessen, att litauiska Rūta Vanagaitė fick problem att ens gå ut, och att folk skrek efter henne att hon var ”Putins judiska hora”.



Vad är det som är så kontroversiellt med boken? Det går lätt att svara på: den handlar om hur litauer själva, innan tyskarnas folkmord började, mördade landets judar. De litauiska mördarna var fler än de tyska. Vem vill att det ska bli allmän kunskap? Det oberoende Litauen ville inte höra talas om något sådant. Också en så respekterad man som det fria Litauens första president Vytautas Landsbergis avvisade uppgifterna.



Rūta Vanagaitė har ett ärende. Hon hade förstått att hennes egna förfäder var judemördare. Det ville hon veta mer om. Bokens första hälft är hennes egen. Där dokumenterar och filosoferar hon kring upptäckterna. De är fasansfulla i sig. Men frågan är om inte landets totala förnekelse är värst. Rūta Vanagaitė skriver laddat. Hur skulle man kunna låta kylig när man skriver om detta?

Rūta Vanagaitė


”Jag måste göra misstänksamma läsare besvikna – jag är en vanlig litauer och har inte judiskt blod.” 

När Vanagaitė gjort denna självdeklaration går hon rakt på sak. Hon deltar i en bildningsresa och får lära sig mycket om judendomen i allmänhet och de litauiska judarna i synnerhet. 

När man läser de grymma, våldsamma och mordiska vittnesmålen ska man hålla i minnet att just i Litauen låg det som kallades ”Nordens Jerusalem”, det vill säga Vilnius där mer än 40% av befolkningen var judar. Så såg det ut i hela Litauen, från minsta by till städerna. 200,000 av dem mördades på de mest skändliga sätt, alltså nästan hela landets judiska befolkning!


Rūta Vanagaitės medförfattare – bokens andra halva kan sägas vara en dialog dem emellan – är Efraim Zuroff. Han är israelisk historiker född i New York och går under beteckningen ”Nazistjägare”. Särskilt hatad är han i Litauen. Varför? Hans förfäder levde och mördades där! 

En man som tidigt i landets oberoende bestämmer sig för att gräva fram sanningen om vad som hände under Förintelsen blir inte populär. Rūta Vanagaitė bestämmer sig för att bjuda honom till Litauen för att de tillsammans ska resa landet runt och utforska vad som går att finna av massmorden. Resa med fienden kallar de sitt projekt.



Nu bränner det till ordentligt. I en litterärt skickligt redigerad dialog dem emellan blottas alla sår och visas alla motsättningar. Zuroff lindar inte in sina tankar i artigheter:



”Förintelsens största fasa består i att normala människor begick förbrytelserna. De var normala före Förintelsen och de var det efteråt, men under Förintelsen förvandlades de till de mest fasansfulla brottslingar. Detta kan sägas om nästan alla nazistiska brottslingar.”



Vilken är innebörden av att Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroff döper sin bok till Vårt folk? Så här säger de:



”Vi hade emellertid syftet att inte bara de som sköt var ’vårt folk’, utan också de som sköts. Det har man fortfarande inte förstått. Judarna var och förblir främmande för den vanlige litauern." I Litauen har 19.000 exemplar av boken tryckts och sålts: ”Litauen har trots allt väntat i 75 år på sanningen om Förintelsen.”



Detta är ett unikt dokument om Förintelsen, med djupt personliga infallsvinklar. Att läsa vittnesmål och andra bevarade dokument i boken är att konfronteras med den mest djävulska ondskan. Jag skulle önska att alla mina barnbarn och deras generation fick läsa den. Frågan vi borde ha med oss är enkel: hade vi agerat annorlunda? Hade vanliga svenskar också deltagit i massmorden för att manifestera sitt judehat? Om inte, varför gjorde litauerna det?



Foto av Rūta Vanagaitė från Wilson Centre i Pennsylvania


tisdag 22 januari 2019

Regeringen och kulturfientligheten

Foto: Astrid Nydahl
Ska vi kalla det värre eller värst? Det kan säkert bli mycket värre än så här, men nog är det på kulturpolitikens område det värsta jag sett. Var finns de folkbildningssossar som en gång var  ryggrad för ett samhälle där både bildning och kunskap fanns på schemat? Jag förstår ju att de är döda eller döende.

Statsministerns logik säger att ett döende flumparti ska ta hand om kulturpolitiken. Så blev det med fnittermodellen i förra regeringen, och så blir det nu med Rasta- och serietidningsdamen. Miljöpartiet hade inte ens formulerat några kulturpolitiska intentioner när de på målsnöret kastade in Alice Bah Kuhnke. Det de sedan presenterade var bara en totalitär programförklaring baserad på standardfraser utifrån det lämpliga. 

När samma parti nu erbjuder oss Amanda Lind, en lokalpolitiker och apparatchik som förmodligen aldrig tänkt en tanke som funnits i bildningstraditionen eller i den akademiska världen, är det dags att se upp. 

Bildning är lågt skattad valuta i en tid av åsikter och fördomsfrihet. De båda banderoll- och plakatorden betyder "du tycker som jag, alltså har du rätt åsikter och saknar fördomar". Det är inte kultur eller kunskap. Det är anpasslighet.

Anpasslingen är förstås den vi bör frukta mest av alla. Anpasslingen kallar sitt uppåtslickande för "ifrågasättande" och sin lydighet för "konstruktivt samarbete". Skulle inte förvåna mig om hennes första uttalanden kommer att handla om avgiftsfrihet på museum, mer färgkritor på daghemmen och feministiskt profilerad musikskola. Vilka direktiven blir för Statens Kulturråd vågar man inte sia om. Det blir säkert genuskorrekthet igen, som förutsättning för litteraturstödet.

Det kan bli värre, det är sant. Men detta är sannerligen illa nog.
 

måndag 21 januari 2019

Ny kulturminister och vacker vinter

Några vintrar att tala om har vi inte här i Skåne längre. Antingen får man ta sig norrut, eller så får man njuta av bilder tagna där.

Till ny kulturminister har utsetts en tidsenligt flummig människa, Amanda Lind från Miljöpartiet. Hur hon ser på sitt uppdrag kan man få veta på Miljöpartiets hemsida:
"Kulturen ger upplevelser, stärker bildningen och får nya idéer att växa. Konst och kultur kan utmana etablerade föreställningar och stimulera det kritiska tänkandet. Alla ska ha möjlighet att ta del av och utöva konst och kultur.”

Hon uppger också idag att hon "läser många serietidningar". Hon hyllar sin föregångare, islamisten Mehmet Kaplan, som "en hjälte". Tror någon - ens sossarna - att hon blir en dugligare kulturminister än föregångaren? 

Nog skulle man vilja fly till den täta, norrländska skogen som nu är så förtrollande vacker med snö och frost.

Amanda Lind har samma felsyn som det postmoderna samhällets alla kulturredaktörer och kulturpolitiker. De ser inget förflutet! De skriver bort allt som varit och kunde ha förblivit en grund att stå på. Vad ska vi med kulturarvet till när vi lovsjunger barbari? Vad ska vi med klassisk bildning till när vi har Vem vet mest? Helt följdriktigt ska kulturministern "utmana etablerade föreställningar". Här finns hela den spektakulära rännstenskultur som i årtionden hyllats som rebellisk och utmanande. Men ingen har frågat sig mot vad eller vem vi ska vara rebeller eller vem vi ska utmana?

Amanda Lind har en mycket passande "look" (är det så de säger?). Ingen skulle väl tvivla på att hon vill oss väl? Socialdemokratin var en gång i tiden förvaltare av folkbildningstanken. Det avspeglade sig också i valet av kulturministrar. När man nu för andra gången i rad utser en miljöpartistisk flummare låter man samtidigt förstå att denna tanke är död och begraven. Är det inte lika bra att säga det rent ut och deklarera att kulturministerns uppgift är en helt annan? 

(Bilderna är tagna vid Storforsen i januari av Astrid Nydahl)


Läsa och skriva sig ut ur missbruket


Leslie Jamison. Foto: Beowulf Sheena

Jag hade ingen aning om att den skulle komma i svensk översättning, så jag köpte originalutgåvan av Leslie Jamisons The Recovering. Intoxication and its aftermath (534pp. Granta).

Det började med att jag läste en mycket fin essä i TLS av Rozalind Dineen, Story of thirst i det nummer som utkom den 11 september 2018. Sedan dess har jag brottats med hennes tema, ”relief and expression; numbness and utterance; alcohol and art”. 
Det är jag mycket tacksam för nu.
Rozalind Dineen, anställd på TLS, hade slitit länge med sin essä, det vet jag för att hon berättade det för mig. Det är ytterst sällsynt att jag får impulsen att skriva till en engelsk essäist. Nu gjorde jag det av den enkla anledningen att det hon skrev berörde mig djupt personligt. Och responsen jag fick var mycket positiv.
Det hör inte till vanligheterna att man får läsa begåvat och kunnigt om alkoholismen. När man själv bär runt på detta tunga ok är man (jag) inte mottaglig för ytliga präktigheter, så Dineen ledde mig varsamt fram till Jamison.
Dineen inleder:
In 1967, John Berryman was in Ireland with his wife and child, on a Guggenheim Fellowship. He had won a Pulitzer Prize for the first volume of The Dream Songs, those incantatory stanzas about Henry and Mr Bones, all dialect and scholarship, saturated in drink – “I have a sing to shay”. A journalist from Life magazine met the poet in Dublin and wrote an eight-page profile under the headline “Whiskey and Ink”: “These are the fluids John Berryman needs. He needs them to survive and describe the thing that sets him apart from other men and even from other poets: his uncommonly, almost maddeningly penetrating awareness of the fact of human mortality”. Later that year Berryman was to be found vomiting blood at the Chelsea Hotel in New York. The second volume of The Dream Songs came out in 1968.
Så tar hon itu med författarinnan Leslie Jamison. Med tanke på att hon är född 1983 så har hon hunnit med ett ovanligt långt missbrukarliv, och därefter ett skrivande och intellektuellt liv som imponerar. Det kan man förvisso delvis förklara med att hennes missbruk började väldigt tidigt. Dineen:
Jamison was thirteen when she first felt the buzz of alcohol. (“More. Again. Forever.”) By the time she is a young adult, it’s not just drink she’s after. Addictions elide without acknowledging one another, even as they all seem to bloom from a single stem. Men step into Jamison’s life and she experiences being wanted by them (even if she doesn’t particularly want them) as a relief; like the relief of cutting herself, starving herself, writing, creating – all of these seem to relieve, for a moment, a sense of frightening and endless need. Throughout the book we return to two sides of the same coin: starving oneself is “resisting an endless longing” while drinking is “submitting to it”; grandiosity is the flip side of self-loathing. Jamison keeps tossing the coin in the air and watching how it falls. Above all, though, there is the drinking, which she describes wantonly.
Jamison skriver i sin bok:
The first drink gathered all the threads of the day so nicely . . . I drank whiskey sours until I was yellow-tongued and sticky-mouthed . . .  The sugar of the whiskey sours was like a layer of algae inside me. When I was good and drunk, I lay back in bed and closed my eyes against the spins, curling into my guilt about cheating on Peter, which was dark and familiar. I got fetal inside.
Det är verkligen tal om ett missbruk som tar henne ända ner i botten och därefter i ett träsk av misär, sexuell gränslöshet och elände.

Att läsa hennes bok är en läxa för missbrukare. Jag köpte boken i avsikt att på vägen upp till ett nyktert liv – igen, efter så många misslyckade försök – hålla henne i handen så att säga. Och ändå var det som om jag i läsningen fick överdoser inte bara av alkoholen utan också av författaren själv. Hon fullkomligt vräker ut sitt missbruk, med allt vad det innebär av vidrigheter, på sidorna, och det är tal om en tegelsten.

Kan jag annat än beundra henne? Nej, det kan jag inte. Hon är idag lärare vid Columbia University och driver Marian House Project (a transitional housing and recovery program for women). Vid sidan av detta kan jag rekommendera boken som en bitvis omöjlig vägledning och en erfarenhetsrik bok att spegla sig i för att så småningom förmå sig att se sanningen om sig själv.

Texten ovan är ett litet utkast som ska utvidgas för en större självbiografisk text. Ville dock slå ett slag för boken redan här.

Bilden från hennes hemsida är tagen av Beowulf Sheenan