torsdag 28 februari 2019

Min nya bok, klar för beställning



Mina dagar delas nu in i två skift. På förmiddagen är jag på Landön. För första gången gick det idag att sitta i sommarstolen som alltid finns med i bilen. Kaffe och smörgås vid ett glittrande, vackert Östersjön. Sedan en vandring utmed vattnet.

Men på eftermiddagen gör jag kanske det som är roligast med en bok. Finarbetet, detaljarbetet. Jag lägger in bilder, skriver bildtexter, lägger till textavsnitt som jag tidigare glömt, skissar på ett omslag. 

Och så funderar jag på bilden ovan. Vad det är som gör att människor av egen fri vilja förstör och förfular sina miljöer? Jag har aldrig förstått det och förstår det inte nu heller.

Boken och beställningsalternativen kan du läsa mer om här.

onsdag 27 februari 2019

Lite mer om vårens nya bok

På gratisbussen till centrum. Foto: Astrid Nydahl

I gårdagens blogg fanns det mycket information om min bok Från All My Loving till Allahu Akbar. Klicka här så kan du läsa det. Idag vill jag säga några ord om förutsättningarna för boken.

I gårdagens presentation utgick jag ifrån de två olika förslag jag ger er. Sponsringen föreslog jag därför att det föll väl ut med den metoden för Black Country-boken 2012. Går det lika bra den här gången så har jag en grundplåt för första delen av produktionskostnaden.

Om jag har förbeställningar i samma storleksordning skulle pengarna också räcka till tryckkostnaden och transporten till Sverige.

Trots det återstår en sista tredjedel: den kostnad som utskicken står för. Det handlar om såväl emballage som de allt högre portokostnaderna. Vi får hålla tummarna för att inte Postnord höjer portoavgiften igen före nästa årsskifte. Så ser förutsättningarna ut. Jag laddar för att det ska gå att genomföra.


Manchester Cathedral. Foto: A.N.


University of Liverpool. Foto: Astrid Nydahl


Billy Fury i Liverpools Albert Dock. Foto: Astrid Nydahl


tisdag 26 februari 2019

En krönika om sextio års kulturkamp i England, klar för beställning

Klicka på bilden för läsbar text
 
Från All My Loving till Allahu Akbar

Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham
En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.
Victoria station. Foto: Astrid Nydahl

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.
Manchester Arena. Foto: Astrid Nydahl


Vid beställning direkt till mig kostar boken 300:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad.

Konstskolan där Lennon mötte sin första fru Cynthia ligger på Hope Street och heter Liverpool College of Art. Beatlarnas  väskor är en betongskulpur utanför skolan. Foto: Astrid Nydahl


Ni mailar mig om ni vill förköpa boken, men skickar förstås inga pengar förrän jag svarat. Maila till thomas.nydahl@gmail.com
 

Här kan ni läsa mer omprojektet.
Och för en presentation av bokens olika ämnen finns det mer att läsa här.

Liverpool Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano)

Foto: Astrid Nydahl

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättningen har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 

Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande  våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.


måndag 25 februari 2019

IS-mördarnas klagan och hemmafrontens vårvarma väderlek

Ivösjön vid Korsholmen. Foto: T.N.


Det är naturligtvis stor skillnad på förra sommarens uttorkade landskap och dränerade sjöar, och hur det ser ut nu. För första gången i år kunde man nu se att Ivösjön hade återhämtat sig bra. Så just nu finns det ingen anledning till oro. Men om den kommande sommaren blir lika torr är vi tillbaka på ruta ett med tomma brunnar i både villor och på större gårdar. Brunnsborrarna har fler uppdrag än de hinner med. Många gräver sig för hand meter efter meter ner till dricksvattnet.

Ändå är det helt andra saker som skakar mig. De stora reportagen om vad brittiska trupper fann i områden där de drivit bort IS. Alla de halshuggna yazidi-flickorna, de som tagits som sexslavar i soldaternas tjänst, 10-åriga mödrar, den både materiella och själsliga nöden. 

Samtidigt sitter så kallade svenska, danska, engelska och andra frivilliga IS-soldater och ber att få "komma hem". Jag säger det igen: ingen av oss har något plikt att hjälpa dem tillbaka till Europa. Låt dem ruttna i den arabvärlden som de hade för avsikt att slå sönder med alla medel. De är krigsförbrytare, ingenting annat.  

Den som hjälper sådana människor tillbaka till Sverige betraktar jag som medbrottslingar. Det är uppenbart att de får sådan hjälp från såväl imamer som politiska idioter. Vem ska stoppa dem så länge vi har en regering som varken säger bu eller bä.

Det är svårt, om än nödvändigt att njuta av de tidiga vårvärmen, när tankarna kretsar kring tidens förbrytare och lycksökare.




söndag 24 februari 2019

Ny dikt av albanska poeten Alisa Velaj

Foto: Astrid Nydahl



JUST NÄR SOLEN RÅKAR SKINA



Just i det ögonblicket
när solen råkar skina,
vad än det är du gör,
kanske rentav älskar, just då.

Skynda dig ut, njut av synen.
Träden är vackrare,
molnen känns närmare,
medan något ännu namnlöst
finns på det inkommande tåget.
Närma dig stationen, vänta på det,
och, om inget står i din väg,
le fint mot barnet som just stiger av.
Säg till en sorgsen dam att hon ser fantastisk ut!

Just i det ögonblicket
när solen råkar skina,
glöm bort kärleken för en stund.
Andas in en andlig sorts luft,
med osynliga fjärilar som smyckar din blick.
En melankoli… du vill helst gråta.
Gråta, gråta just i det ögonblicket
när solen råkar skina!

Väl hemma igen, efteråt,
där kärleken väntar dig – törstande
som uttorkad mark
efter ditt glädjeregn!

*
Översättning: fr. albanska, Arben P. Lafiti/ fr. engelska Thomas Nydahl

Mer om Alisa Velaj finns att läsa här.



Judehatet som nygammalt problem

Skärmdump från Svenskan


Judehatet har i ett viktigt avseende koncentrerats till islams territorier. Också om dessa ligger i Europa förhåller det sig så. Frankrike, Tyskland, England, Danmark, Sverige... överallt ser vi den islamiska teologins och politikens angrepp på judar.


Per Wästberg skriver:

Franska judar – med medborgerliga rättigheter sedan slutet av 1700-talet – känner sig otrygga och över tiotusen har emigrerat till Israel. Anmälningar om antisemitism steg 2018 med 69 procent. Judiska föräldrar tar sina barn ur statliga skolor; lärare som undervisar om Förintelsen klagar på att de blir motsagda och hånade. (Se Danny Troms ”La France sans les juifs?”, Puf förlag.)

Tidigare den gångna veckan har vi fått en mängd information, bland annat från tyska, danska och italienska tidningar, av Alain Finkielkraut som inte skräder orden i La Republica, översatt till danska, när han berättar om angreppet mot honom bland de gula västarna:

Jeg kunne høre at det ikke ble sagt «skitne jøde», men «jævla sionistiske dritt», «rasist» og «fascist». En mann ropte: «Frankrike er vårt». Noen vil få assosiasjoner til det gamle antisemittiske slagordet «Frankrike for franskmennene». Men det tror jeg er et feilspor. Mannen hadde skjegg, han hadde på seg palestina­skjerf, og myndighetene har identifisert ham som knyttet til salafistene. Betydningen var denne: «Frankrike er islamsk territorium». Og den fornærmelsen bør få oss til å tenke oss om.

Personligen är jag övertygad om att han har rätt. Det är det islamiska judehatet som är det största problemet i dagens Europa.




lördag 23 februari 2019

Allahu Akbar och All my Loving - en påminnelse om skrivandets lust och vånda

Foto: Astrid Nydahl

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur." 

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård).
Är skrivandet lustfyllt? Absolut. Är skrivandet nödvändigt? Alltid. Är skrivandet också en plåga? Ja, så kan det vara från och till. Jag noterar att Kapuscinski kallar sitt verk för texter. Det är en mycket bra beskrivning. Jag gjorde en gång för mer än tjugo år sedan ett temanummer av tidskriften Ariel, där den inbjudne författaren ombads bidra med en egen text. Den kom som utlovat och hade rubriken Text. Man kan alltså både mena och inte-mena det. Då går humorn fram, strax under det skrivna.

Jag är nu i det närmaste klar med min bok Från All My Loving till Allahu Akbar. Det innebär att en process som pågått i två omgångar och påbörjades våren 2018 nu kan avslutas. Det stora problemet nu är att jag inte vet hur jag rent praktiskt-ekonomiskt ska gå till väga. Det blev ju en tjock bok och den blir inte billig att producera. Den bokens text ska jag grunna på ett tag innan jag meddelar läsekretsen mitt beslut. Under tiden tar jag tacksamt emot idéer från er.



fredag 22 februari 2019

Frihetens vanföreställningar. Exemplet IS och "hemlängtande" Shamima Begum

Korsholmen i februari 2019. Foto: Astrid Nydahl

"Idag känner jag mig varken hemma i vänstern eller högern. När andra talar om hotet från islamismen eller om migrationen på ungefär samma sätt som jag, då blir vi kategoriserade som arvtagare till Barrés och Maurras – två inflytelserika franska högerorienterade författare från mellankrigsperioden – det finns en ovilja och oförmåga att intellektuellt reflektera över och hysa uppfattningar om vår egen tid på dess egna villkor." (Alain Finkielkraut intervjuad i Axess, februari 2019)

Numera världsberömda Shamima Begum uttalade sig den gångna veckan om att halshuggningar var i överensstämmelse med islam, och att självmordsbombaren på Manchester Arena bara handlade i självförsvar. Hon berättade i brittisk tv att hon döpt sin son till Jerah, vilket historiker upplyser är en islamisk krigsherre. Också förstörelsen av de yazidiska samhällena försvarade hon.

Efter det trodde hon att det var fritt fram att "återvända hem". Det satte den brittiska regeringen stopp för, de tog helt enkelt medborgarskapet ifrån henne.

Det finns uppenbarligen i dessa krigarkretsar ett stort missförstånd om vad friheten i väst innebär. De tycks leva med föreställningen om att de kan föra krig mot "otrogna" (d.v.s. oss) och ändå leva i frihet mitt bland oss. Det är ju faktiskt det normala de hänvisar till. IS-soldater lever i full frihet överallt i Europa, inte minst i Sverige. Borde inte Begum-fallet mana till eftertanke?

Några av de drabbade av Manchester-terrorn säger i engelsk press:

A woman who lost both parents in the Manchester Arena attack has urged Britain not to let Isis bride Shamima Begum return, saying: 'This country can't afford more risk.

Alex Klis, 21, from York, was due to be picked up from the concert in May 2017 with her sister Patricia, 14, by their parents Marcin, 42, and mother Angelika, 49.
But the mother and father were among the 22 innocent people killed in the blast as they waited in the venue's foyer for their girls to leave the Ariana Grande concert.
 

torsdag 21 februari 2019

Elena Ferante- och Ágota Kristóffeber

Jo, jag hade verkligen tänkt recensera Ágota Kristófs trilogi. Den läste jag för några veckor sedan men behövde tid att reflektera över den. Så kunde jag inte motstå frestelsen att läsa svenska recensioner på kultursidorna. Det var ett misstag. Vad som mötte mig var en kör av rätt så lika röster, utifrån omdömen som "storartad läsupplevelse" (Sydsvenskan), "drabbad på ett sätt man sällan blir" (Svenskan), " sällan har jag läst något så nervigt raffinerat" (DN), "den litterära skriftens tromb" (Expressen), "En snillrik hyllning till litteraturen" (Aftonbladet).


Nu blir inte Kristófs trilogi sämre av detta. Jag känner bara en sådan leda inför dessa kultursidor som på kommando följer de stora förlagens utgivning. Det är inget källarförlag som utger Kristóf. Det är W&W (ett Bonnierförlag), liksom det var Norstedts som utgav Elena Ferantes böcker på svenska.


Jag började skriva om litteratur i pressen i slutet av 1970-talet. Det var min huvudsakliga försörjning fram till för knappt tio år sedan. Alla dessa år var det likadant. Många små förlag som ger ut mycket viktig litteratur behandlas ibland som icke-existerande, medan det mesta - också det mediokra - som utkommer på Bonnierförlagen eller på Norstedts behandlas med något som liknar underdånighet. Det är ett bedrövligt tillstånd som kommer att bestå. Lita på det. Det är väletablerat och beständigt. Alldeles obegripligt är det förstås inte, men den diskussionen tar vi en annan gång.

Nu kanske ni förstår varför jag avstår att recensera Kristóf. Och att jag inte ens läst Ferante, det ska jag göra när hon är medialt bortglömd. Tills vidare är det andra författare som staplas på mitt läsbord.
 

onsdag 20 februari 2019

Att återvända till Aleksandr Solzhenitsyn



Att återvända till Aleksandr Solzhenitsyn är en nyttig påminnelse. Första bandet av hans dagböcker och anteckningar från exilen, Between Two Millstones, åren 1974-1978, är förvisso en tegelsten. Jag fick den i julklapp men har först nu haft möjlighet att påbörja läsningen.

Alldeles i början, när han landat i Västtyskland och tagits emot av bl.a. Heinrich Böll, vill han bara gömma sig, andas ut och sova. Hemma hos Böll bestämmer han sig för att möta den stora journalistskaran rakt och enkelt. Han ger inga intervjuer. Inte då i alla fall. Och så noterar han i dagboken att hans nekande svar är en paradox. I Sovjetunionen hade man förbjudit honom att tala och han plågades av det. I Västtyskland är han fri att säga vad han vill, men avstår.

Den paradoxen tror jag att vi alla kan förstå. Hur skyddar man sitt privatliv? Först och främst genom att hålla pressen borta. Senare ska han tala, förstås, men det är när han förstått lite av livet i väst. Det blir svårare än han hade kunnat föreställa sig.

Nu är det den 20 februari. Det skulle förvåna mig om jag läst ut boken den 20 maj, men jag återkommer med någon form av recension i alla fall.

PS: Hans namn kan stavas på annat sätt, men jag väljer här den stavning som finns i den amerikanska utgåvan.

tisdag 19 februari 2019

I båten med Zygmunt Bauman

Foto: Astrid Nydahl

Har man en gång börjat läsa Zygmunt Bauman (1925-2017) vill man gärna fortsätta. Den första av hans böcker jag läste var Auschwitz och det moderna samhället (1989), en av de verkligt viktiga böckerna om Förintelsen och dess intima förbindelse med moderniteten och därmed den extrema rationalitet som möjliggör industriellt effektivt mördande. Hans texter om konsumismen har för mig haft samma stora betydelse, som Konsumtionsliv (2008) och samtalsboken från 2013: På konsumtionsindustrins soptipp: om ungdomar, utbildning och utstötning.

Baumans sista bok finns nu i svensk översättning. Retrotopia (Daidalos, översättning av Ola Nilsson) är en i många avseenden logisk slutpunkt för ett både sociologiskt och filosofiskt framgångsrikt och livslångt arbete, först som professor i Polen, sedan i Tel Aviv och hela sitt resterande liv vid Leeds universitet i Storbritannien.

Det som jag framför allt vill framhålla med Baumans arbete är att han lyckas förena en mycket skarp och kritisk blick på konsumismen med en historiesyn som gör det nuvarande skeendet i västerlandet både begripligt och näst intill självklart. Hur skulle ett samhälle som odlat myterna om den fria marknaden och individens frivilliga anslutning till marknadstänkandet kunna sluta på annat sätt än det gjort? 

I Retrotopia förenar han denna syn med en övergripande global analys av vad som nu lika logiskt fått människorna i den tredje världen att vandra på samma håll som varorna hittills gjort. Han skriver förstås om detta mot bakgrund av de väldiga människoströmmar som driver norrut, mot ett bättre och tryggare liv, och som därmed själva bidrar till en ökad otrygghet och skärpta motsättningar i mottagarländerna.

I den epoken vill människor tillbaka till det förflutna. I det finns en delvis falsk, delvis sann nostalgi. Det är den Bauman beskriver som en ”global epidemi”, i vars spår nationalismen växer. Framtidens helvete ställs mot Förflutenhetens paradis.

Vår väg tillbaka till stamsamhället är ett faktum:
”Ett grannskap fyllt av främlingar är ett synligt och påtagligt tecken på vissheter som går upp i rök och framtidsutsikterna i livet glider människor ur händerna – lika mycket som försöken att uppnå dem. Främlingarna representerar allt som är undanglidande, dunkelt, instabilt och oförutsägbart i tillvaron och de förgiftar det dagliga jäktet genom att påminna om den egna maktlösheten och de egna sömnlösa nätterna, fyllda av mardrömslika varsel.”

Bilden av det förflutna blir därmed också en bild ”av hur det skulle ha kunnat vara: otvetydigt ’vårt’ och oförstört av ’deras’ påträngande närvaro.”

Bauman hade inte varit Bauman om han stannat där. Det gör han således inte. Resten av boken, bestående av de två följande kapitlen Tillbaka till ojämlikheten och Tillbaka till Livmodern fördjupar analysen som påbörjats i Tillbaka till stamsamhället och inledningsvis Tillbaka till Hobbes?

I dessa tar har flera gånger hjälp av Umberto Ecos texter, och trots att de citerade avsnitten är skrivna på 1990-talet lyckas Bauman visa hur aktuella de är. Ecos resonemang om individen kontra televisionen äger en stor giltighet i resonemangen om nätkultur och mobiltelefoni. Surfandet kallar han ”dagens substitut för att promenera, simma, dyka och förstå”. 

I  bokens epilog skriver han om det som idag  blir alltmer uppenbart: politikens skiljande från makten. Det ämnet lär bli viktigare som tiden går. ”Maktens aktörer frigör sig från politisk kontroll medan politiken blir kroniskt maktlös” säger Bauman.


I ett alltmer desorienterat Europa, moraliskt, etiskt och politiskt förlamat och renons på all självbevarelsedrift, har jag svårt att se en viktigare bok än denna.

måndag 18 februari 2019

Engelska nyheter: 1/ Mångkulturen möter hinder bland muslimer, 2/ Labour spricker



Parkfield Community School försöker framstå som en mångkulturell idyll. Så möter man läsarna på sin hemsida. Saken är bara den att muslimer inte vill tillåta sina barn deras undervisning.


Ett mycket bra exempel på mångkultur-ideologins kollision med verkligheten gavs nu i februari, då demonstrerade 300 föräldrar och elever utanför Parkfield Community School i Birmingham mot lektioner om bland annat homosexualitet under paroller som ”Utbildning, inte indoktrinering”. Daily Mails Claire Duffin skrev ett reportage om konflikten. Några av de muslimska demonstranterna sa att de hellre skulle lämna landet än tillåta sina barn att delta i sådan undervisning. De uppgav rentav att de kände människor som rest tillbaka till Pakistan på grund av denna undervisning, men kunde inte svara konkret på frågor om det.

Demonstrationen präglades av aggressivitet och ilska. På demonstranternas plakat kunde man läsa: 'Education not indoctrination.' Och 'Let kids be kids.' Naturligtvis var det barn under tio år som höll dem.

Barnen på skolan har också deltagit i kampanjer mot undervisning om jämställdhet. Föräldrar håller sina barn hemma för att de ska slippa vara med, vilket i sig är ett brott mot skolplikten. 

Skolan inledde sitt program för fyra år sedan och säger att man ”välkomnar alla sorters människor, oavsett ras, hudfärg och religion, samt homosexuella pojkar och flickor, bisexuella och transsexuella. Föräldrarna menar att detta utnyttjar barnens oskuld. Föräldrarna i detta huvudsakligen muslimska område säger att undervisningen främjar homosexualitet.” 

Kristna fundamentalister har deltagit i deras protester i något slags solidaritetsyttring. Det är helt logiskt, eftersom de i grunden har en gemensam, reaktionär politisk grund för sitt tänkande. De vägrar helt enkelt se att vi lever i en tid då man inte ska kunna sorteras bort, diskrimineras eller annat utifrån sådana personlighetsdrag. De utgår istället från sina skrifter, som vid det här laget är rejält föråldrade.

Föräldrarnas vrede riktas framför allt mot biträdande rektorn Andrew Moffat, som ligger bakom 'No Outsiders'-lektionerna. Hans program avser att undervisa barnen om landets Equality Act och British values. Skolans elever har ynka fem lektioner om året, de täcker områdena ålder, handikapp, könsbyte, äktenskap och partnerskap, graviditet, ras, religion och tro, sex och sexuell orientering. Programmet infördes på skolan 2014 och används numera i ett dussintal skolor runtom i landet.

(…)

En av demonstranterna var Mariam Ahmed, hon sa: ’Det de lär ut är inte rätt, barnen är för unga. Det finns nio punkter i programmet men det verkar som om de fokuserar på homosexualitet, och det är fel. Detta är inte bara för att vi är muslimer, det finns kristna här också. Vi är inte ute efter en vendetta mot homosexuella och vi respekterar lagen.” 

Några av demonstranterna sa att islam inte accepterar homosexualitet, medan andra sa att de inte var emot det men anklagade läraren för att främja ’sina egna uppfattningar’.

Parkfield Community School har uttalat att de vill se sina elever vara toleranta och välkomnande mot alla. I ett uttalande från skolan heter det att de är besvikna över protesterna och att de inte har för avsikt att upphöra med sitt framgångsrika No Outsider-program. 

En annan viktig nyhet är att Labour spricker. Det har legat i luften länge. De sju parlamentariker som nu bildar en oberoende grupp är trötta på partiets antisemitism, dess Brexit-politik, ryskvänliga linje i internationell politik, och sist men inte minst på partiledaren Corbyn och hans neo-trotskistiska politik. De säger att partiet är att betrakta som institutionell rasistiskt. Läs mer:


Seven Labour MPs have resigned from the party over Jeremy Corbyn’s leadership, saying they will sit as a new independent group in parliament. The MPs – Chuka Umunna, Luciana Berger, Gavin Shuker, Angela Smith, Chris Leslie, Mike Gapes and Ann Coffey – accused the party of being “institutionally racist” and betraying its members over Brexit. Here is a summary of what we know about “the Independent Group”.