fredag 22 februari 2019

Frihetens vanföreställningar. Exemplet IS och "hemlängtande" Shamima Begum

Korsholmen i februari 2019. Foto: Astrid Nydahl

"Idag känner jag mig varken hemma i vänstern eller högern. När andra talar om hotet från islamismen eller om migrationen på ungefär samma sätt som jag, då blir vi kategoriserade som arvtagare till Barrés och Maurras – två inflytelserika franska högerorienterade författare från mellankrigsperioden – det finns en ovilja och oförmåga att intellektuellt reflektera över och hysa uppfattningar om vår egen tid på dess egna villkor." (Alain Finkielkraut intervjuad i Axess, februari 2019)

Numera världsberömda Shamima Begum uttalade sig den gångna veckan om att halshuggningar var i överensstämmelse med islam, och att självmordsbombaren på Manchester Arena bara handlade i självförsvar. Hon berättade i brittisk tv att hon döpt sin son till Jerah, vilket historiker upplyser är en islamisk krigsherre. Också förstörelsen av de yazidiska samhällena försvarade hon.

Efter det trodde hon att det var fritt fram att "återvända hem". Det satte den brittiska regeringen stopp för, de tog helt enkelt medborgarskapet ifrån henne.

Det finns uppenbarligen i dessa krigarkretsar ett stort missförstånd om vad friheten i väst innebär. De tycks leva med föreställningen om att de kan föra krig mot "otrogna" (d.v.s. oss) och ändå leva i frihet mitt bland oss. Det är ju faktiskt det normala de hänvisar till. IS-soldater lever i full frihet överallt i Europa, inte minst i Sverige. Borde inte Begum-fallet mana till eftertanke?

Några av de drabbade av Manchester-terrorn säger i engelsk press:

A woman who lost both parents in the Manchester Arena attack has urged Britain not to let Isis bride Shamima Begum return, saying: 'This country can't afford more risk.

Alex Klis, 21, from York, was due to be picked up from the concert in May 2017 with her sister Patricia, 14, by their parents Marcin, 42, and mother Angelika, 49.
But the mother and father were among the 22 innocent people killed in the blast as they waited in the venue's foyer for their girls to leave the Ariana Grande concert.
 

torsdag 21 februari 2019

Elena Ferante- och Ágota Kristóffeber

Jo, jag hade verkligen tänkt recensera Ágota Kristófs trilogi. Den läste jag för några veckor sedan men behövde tid att reflektera över den. Så kunde jag inte motstå frestelsen att läsa svenska recensioner på kultursidorna. Det var ett misstag. Vad som mötte mig var en kör av rätt så lika röster, utifrån omdömen som "storartad läsupplevelse" (Sydsvenskan), "drabbad på ett sätt man sällan blir" (Svenskan), " sällan har jag läst något så nervigt raffinerat" (DN), "den litterära skriftens tromb" (Expressen), "En snillrik hyllning till litteraturen" (Aftonbladet).


Nu blir inte Kristófs trilogi sämre av detta. Jag känner bara en sådan leda inför dessa kultursidor som på kommando följer de stora förlagens utgivning. Det är inget källarförlag som utger Kristóf. Det är W&W (ett Bonnierförlag), liksom det var Norstedts som utgav Elena Ferantes böcker på svenska.


Jag började skriva om litteratur i pressen i slutet av 1970-talet. Det var min huvudsakliga försörjning fram till för knappt tio år sedan. Alla dessa år var det likadant. Många små förlag som ger ut mycket viktig litteratur behandlas ibland som icke-existerande, medan det mesta - också det mediokra - som utkommer på Bonnierförlagen eller på Norstedts behandlas med något som liknar underdånighet. Det är ett bedrövligt tillstånd som kommer att bestå. Lita på det. Det är väletablerat och beständigt. Alldeles obegripligt är det förstås inte, men den diskussionen tar vi en annan gång.

Nu kanske ni förstår varför jag avstår att recensera Kristóf. Och att jag inte ens läst Ferante, det ska jag göra när hon är medialt bortglömd. Tills vidare är det andra författare som staplas på mitt läsbord.
 

onsdag 20 februari 2019

Att återvända till Aleksandr Solzhenitsyn



Att återvända till Aleksandr Solzhenitsyn är en nyttig påminnelse. Första bandet av hans dagböcker och anteckningar från exilen, Between Two Millstones, åren 1974-1978, är förvisso en tegelsten. Jag fick den i julklapp men har först nu haft möjlighet att påbörja läsningen.

Alldeles i början, när han landat i Västtyskland och tagits emot av bl.a. Heinrich Böll, vill han bara gömma sig, andas ut och sova. Hemma hos Böll bestämmer han sig för att möta den stora journalistskaran rakt och enkelt. Han ger inga intervjuer. Inte då i alla fall. Och så noterar han i dagboken att hans nekande svar är en paradox. I Sovjetunionen hade man förbjudit honom att tala och han plågades av det. I Västtyskland är han fri att säga vad han vill, men avstår.

Den paradoxen tror jag att vi alla kan förstå. Hur skyddar man sitt privatliv? Först och främst genom att hålla pressen borta. Senare ska han tala, förstås, men det är när han förstått lite av livet i väst. Det blir svårare än han hade kunnat föreställa sig.

Nu är det den 20 februari. Det skulle förvåna mig om jag läst ut boken den 20 maj, men jag återkommer med någon form av recension i alla fall.

PS: Hans namn kan stavas på annat sätt, men jag väljer här den stavning som finns i den amerikanska utgåvan.

tisdag 19 februari 2019

I båten med Zygmunt Bauman

Foto: Astrid Nydahl

Har man en gång börjat läsa Zygmunt Bauman (1925-2017) vill man gärna fortsätta. Den första av hans böcker jag läste var Auschwitz och det moderna samhället (1989), en av de verkligt viktiga böckerna om Förintelsen och dess intima förbindelse med moderniteten och därmed den extrema rationalitet som möjliggör industriellt effektivt mördande. Hans texter om konsumismen har för mig haft samma stora betydelse, som Konsumtionsliv (2008) och samtalsboken från 2013: På konsumtionsindustrins soptipp: om ungdomar, utbildning och utstötning.

Baumans sista bok finns nu i svensk översättning. Retrotopia (Daidalos, översättning av Ola Nilsson) är en i många avseenden logisk slutpunkt för ett både sociologiskt och filosofiskt framgångsrikt och livslångt arbete, först som professor i Polen, sedan i Tel Aviv och hela sitt resterande liv vid Leeds universitet i Storbritannien.

Det som jag framför allt vill framhålla med Baumans arbete är att han lyckas förena en mycket skarp och kritisk blick på konsumismen med en historiesyn som gör det nuvarande skeendet i västerlandet både begripligt och näst intill självklart. Hur skulle ett samhälle som odlat myterna om den fria marknaden och individens frivilliga anslutning till marknadstänkandet kunna sluta på annat sätt än det gjort? 

I Retrotopia förenar han denna syn med en övergripande global analys av vad som nu lika logiskt fått människorna i den tredje världen att vandra på samma håll som varorna hittills gjort. Han skriver förstås om detta mot bakgrund av de väldiga människoströmmar som driver norrut, mot ett bättre och tryggare liv, och som därmed själva bidrar till en ökad otrygghet och skärpta motsättningar i mottagarländerna.

I den epoken vill människor tillbaka till det förflutna. I det finns en delvis falsk, delvis sann nostalgi. Det är den Bauman beskriver som en ”global epidemi”, i vars spår nationalismen växer. Framtidens helvete ställs mot Förflutenhetens paradis.

Vår väg tillbaka till stamsamhället är ett faktum:
”Ett grannskap fyllt av främlingar är ett synligt och påtagligt tecken på vissheter som går upp i rök och framtidsutsikterna i livet glider människor ur händerna – lika mycket som försöken att uppnå dem. Främlingarna representerar allt som är undanglidande, dunkelt, instabilt och oförutsägbart i tillvaron och de förgiftar det dagliga jäktet genom att påminna om den egna maktlösheten och de egna sömnlösa nätterna, fyllda av mardrömslika varsel.”

Bilden av det förflutna blir därmed också en bild ”av hur det skulle ha kunnat vara: otvetydigt ’vårt’ och oförstört av ’deras’ påträngande närvaro.”

Bauman hade inte varit Bauman om han stannat där. Det gör han således inte. Resten av boken, bestående av de två följande kapitlen Tillbaka till ojämlikheten och Tillbaka till Livmodern fördjupar analysen som påbörjats i Tillbaka till stamsamhället och inledningsvis Tillbaka till Hobbes?

I dessa tar har flera gånger hjälp av Umberto Ecos texter, och trots att de citerade avsnitten är skrivna på 1990-talet lyckas Bauman visa hur aktuella de är. Ecos resonemang om individen kontra televisionen äger en stor giltighet i resonemangen om nätkultur och mobiltelefoni. Surfandet kallar han ”dagens substitut för att promenera, simma, dyka och förstå”. 

I  bokens epilog skriver han om det som idag  blir alltmer uppenbart: politikens skiljande från makten. Det ämnet lär bli viktigare som tiden går. ”Maktens aktörer frigör sig från politisk kontroll medan politiken blir kroniskt maktlös” säger Bauman.


I ett alltmer desorienterat Europa, moraliskt, etiskt och politiskt förlamat och renons på all självbevarelsedrift, har jag svårt att se en viktigare bok än denna.

måndag 18 februari 2019

Engelska nyheter: 1/ Mångkulturen möter hinder bland muslimer, 2/ Labour spricker



Parkfield Community School försöker framstå som en mångkulturell idyll. Så möter man läsarna på sin hemsida. Saken är bara den att muslimer inte vill tillåta sina barn deras undervisning.


Ett mycket bra exempel på mångkultur-ideologins kollision med verkligheten gavs nu i februari, då demonstrerade 300 föräldrar och elever utanför Parkfield Community School i Birmingham mot lektioner om bland annat homosexualitet under paroller som ”Utbildning, inte indoktrinering”. Daily Mails Claire Duffin skrev ett reportage om konflikten. Några av de muslimska demonstranterna sa att de hellre skulle lämna landet än tillåta sina barn att delta i sådan undervisning. De uppgav rentav att de kände människor som rest tillbaka till Pakistan på grund av denna undervisning, men kunde inte svara konkret på frågor om det.

Demonstrationen präglades av aggressivitet och ilska. På demonstranternas plakat kunde man läsa: 'Education not indoctrination.' Och 'Let kids be kids.' Naturligtvis var det barn under tio år som höll dem.

Barnen på skolan har också deltagit i kampanjer mot undervisning om jämställdhet. Föräldrar håller sina barn hemma för att de ska slippa vara med, vilket i sig är ett brott mot skolplikten. 

Skolan inledde sitt program för fyra år sedan och säger att man ”välkomnar alla sorters människor, oavsett ras, hudfärg och religion, samt homosexuella pojkar och flickor, bisexuella och transsexuella. Föräldrarna menar att detta utnyttjar barnens oskuld. Föräldrarna i detta huvudsakligen muslimska område säger att undervisningen främjar homosexualitet.” 

Kristna fundamentalister har deltagit i deras protester i något slags solidaritetsyttring. Det är helt logiskt, eftersom de i grunden har en gemensam, reaktionär politisk grund för sitt tänkande. De vägrar helt enkelt se att vi lever i en tid då man inte ska kunna sorteras bort, diskrimineras eller annat utifrån sådana personlighetsdrag. De utgår istället från sina skrifter, som vid det här laget är rejält föråldrade.

Föräldrarnas vrede riktas framför allt mot biträdande rektorn Andrew Moffat, som ligger bakom 'No Outsiders'-lektionerna. Hans program avser att undervisa barnen om landets Equality Act och British values. Skolans elever har ynka fem lektioner om året, de täcker områdena ålder, handikapp, könsbyte, äktenskap och partnerskap, graviditet, ras, religion och tro, sex och sexuell orientering. Programmet infördes på skolan 2014 och används numera i ett dussintal skolor runtom i landet.

(…)

En av demonstranterna var Mariam Ahmed, hon sa: ’Det de lär ut är inte rätt, barnen är för unga. Det finns nio punkter i programmet men det verkar som om de fokuserar på homosexualitet, och det är fel. Detta är inte bara för att vi är muslimer, det finns kristna här också. Vi är inte ute efter en vendetta mot homosexuella och vi respekterar lagen.” 

Några av demonstranterna sa att islam inte accepterar homosexualitet, medan andra sa att de inte var emot det men anklagade läraren för att främja ’sina egna uppfattningar’.

Parkfield Community School har uttalat att de vill se sina elever vara toleranta och välkomnande mot alla. I ett uttalande från skolan heter det att de är besvikna över protesterna och att de inte har för avsikt att upphöra med sitt framgångsrika No Outsider-program. 

En annan viktig nyhet är att Labour spricker. Det har legat i luften länge. De sju parlamentariker som nu bildar en oberoende grupp är trötta på partiets antisemitism, dess Brexit-politik, ryskvänliga linje i internationell politik, och sist men inte minst på partiledaren Corbyn och hans neo-trotskistiska politik. De säger att partiet är att betrakta som institutionell rasistiskt. Läs mer:


Seven Labour MPs have resigned from the party over Jeremy Corbyn’s leadership, saying they will sit as a new independent group in parliament. The MPs – Chuka Umunna, Luciana Berger, Gavin Shuker, Angela Smith, Chris Leslie, Mike Gapes and Ann Coffey – accused the party of being “institutionally racist” and betraying its members over Brexit. Here is a summary of what we know about “the Independent Group”.


Marie-Hélène Lafon: Våra liv (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Jan Stolpe)



Om man placerar en kvinnlig pensionär i en livsmedelsbutik och släpper fram hela hennes fantasivärld kan det uppstå enastående berättelser. Just det har Marie-Hélène Lafon gjort i sin roman Våra liv

Berätterskan talar om pensionärslivet som en strikt disciplinstyrd ordning, ”man måste vara uppmärksam, stiga upp på regelbundna tider, inte gå i pyjamas hela förmiddan, gå ut och handla med en lista och shoppingvagn, för nu har man tid, men inte låta hushållsarbetet bre ut sig och uppsluka livet.” 
Således stöter man på henne i livsmedelsaffären Franprix, och det är kring kassa fyra allt först utspelar sig, ett stilla och eftertänksamt drama med mycket sprängkraft. 

Marie-Hélène Lafons berätterska heter Jeanne Santoire, en kvinna som sedan tjugo år sjunger i kör, och hon går ut hårt med beskrivningen av kassörskan Gordana. Hennes rent kroppsliga uppenbarelse får en mångordig, dråplig och synnerligen bildskapande beskrivning, ”Och brösten sen. Den knäppta blusen räcker inte till. De flödar över. De övergår ens förstånd; varken kyska eller svällande; man kan varken beskriva dem, tygla dem eller sammanfatta dem.”

Gordanas kropp andas ”urgammal motgång och trötthet”, så ung hon ändå är. Lafon lyckas i sin fantasi också placera hennes ursprung och bakgrund till någon plats ”öster om öst och döende republikers sista krampryckningar.” Hennes medsystrar har ju beskrivits i många böcker sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen, dessa väldiga tragedier som skövlat och mördat. Så går mina tankar, även om nu Jeanne Santoire gissar på något geografiskt annat.
Marie-Hélène Lafon har en överrasking att bjuda oss, den man som regelbundet ställer sig vid kassa fyra, med famnen full av varor. Hon ger honom namnet Horacio Fortunato och placerar honom i Paris som son till ett portugisiskt portvaktarpar. Hans namn ”kan man inte hitta på”, så vi får lita på Lafons berättelse om denne 45-åring. 

Uppvaktar han Gordana? Så enkelt kommer vi inte undan. Horacios tankar måste redas ut, också i förhållande till Gordana och berätterskan.
Sitt eget liv och sin egen historia väver Jeanne Santoire så elegant in i berättelsen. Det gör också henne högst levande, och hennes historia rymmer så mycket av det Frankrike hon levt och lever i.
Med dessa förutsättningar utvecklas romanen till mer än en fantasi över fysiskt verkliga människor. Den äter sig in i deras tankar och liv. Den gestaltar i ordets bästa mening. Någon nackdel är det då inte att Marie-Hélène Lafons humor präglar berättandet. Att sedan ett och annat läsarskratt kanske stillnar av allvarligare tankar ger bara romanen dess tyngd och betydelse. Ty det är en roman som man inte glömmer bort i första taget, då dess verklighet på något märkligt sätt känns så välbekant.

söndag 17 februari 2019

Halshuggningar är väl OK?

Skärmdump från Sky News.

Shamima Begum är en av många muslimska flickor som rest från England till IS-territorium i Syrien. Nu vill hon "resa hem". Hon har nittonårig fött sitt IS-barn och vill förstås inte sitta i ett lägertält och amma. Brittiska myndigheter vägrar henne återresa. Hon svarar Sky News:
"They don't have any evidence against me doing anything dangerous.  
"When I went to Syria I was just a housewife for the entire four years. Stayed at home took care of my kids.
While she was aware of the beheadings and executions being carried out by the extremists but she was "OK with it", because she had heard "Islamically that is allowed".
Så ser verkligheten ut. USA vill att Europa tar "hem" 800 sådana IS-krigare, män och kvinnor. Av vilka skäl skulle de få återvända, till England, Danmark, Sverige och andra länder? Vi vet varför, vi vet vilka skälen är. I ett Europa som vilar på relativismens principlösa grunder måste de "få komma hem." 

Frankrike har lovat att möta dem hårt. Sverige har lovat dem fri bostad och bra utbildning. Västerlandet står bokstavligt talat som en idiot och vet ingenting om innebörden. Fallet Shamima Begum borde vara en läxa att lära. 

Du kan läsa mer om flickebarnet här i The Guardian.
 

Helgvila, vårvärme, Bruno Ganz och annat

Ivösjön vid Korsholmen 16 februari 2019. Foto: Astrid Nydahl

Inte alla vinterdagar är som vårdagar. Men när de kommer vill jag bara vistas utomhus. Efter obligatorisk räkmacka i Bromölla tog vi oss under lördagen upp till Korsholmen vid Ivösjön. Vattenståndet är alltjämt lågt om än en smula bättre än i höstas. En av bänkarna hade soltorkat så där satte jag mig för vila och ostörda tankar. 

Det är inte riktigt tid än att ta fram stolar och bord från bilen, men den doft som spred sig över landskapet skvallrade om att det ligger inom räckhåll.

Jag läser varje natt. Vad annat kan man göra? Efter Nina Bouraoui är det dags för en annan fransyska: Marie-Hélène Lafons Våra liv. 

När skådespelaren Bruno Ganz nu lämnat jordelivet talar de flesta om hans Hitlerfilm. Jag vill mycket hellre minnas honom för Den vita staden av Alain Tanner. Den gjordes 1983.


Bruno Ganz och Teresa Madruga i Den vita staden

I många år sökte jag den som dvd, men den finns och fanns inte att uppbringa, så jag bad en tekniskt kunnig vän att överföra den från VHS-band till mig. Jag har för säkerhets skull två exemplar. Det är en film jag kan se hur många gånger som helst. För Lissabonmiljöerna, natten och dess lockelser och faror, för Ganz lågmälda utstrålning, och hans motspelare Teresa Madrugas skull. 

Du kan se hela filmen här. Den är 1,45 lång. Varje minut lika laddad.
 

lördag 16 februari 2019

Ny brittisk rapport om antisemitism

Skärmdump från i tisdags. Rabbingrav i Manchester skändad.


CST (se förklaring nedan) har nu publicerat sin rapport om antisemitiska händelser 2018. 

Rapporten visar det största antalet sådana händelser sedan 2007 i Storbritannien, 1,652 stycken.

"Det är tredje året i rad som siffran stiger, vilket betyder att antisemitismen i vårt land fortsätter att öka. Ökningen för 2018 var 16% i förhållande till 2017. Siffran indikerar en allmän atmosfär av intolerans och fördomar, mer än någon enskild trigger-händelse. Den största enskilda ökningen ägde rum i samband med att Labours problem med antisemitism blev föremål för en intensiv diskussion.



Högsta siffran noterades i maj 2018, med 182 händelser, i april med 151 och augusti-september med 150 respektive 148 händelser, och rapporten menar att det kan hänföras till Labour-debatten och våldet vid gränsen mellan Israel och Gaza.

456 av de 1,652 antisemitiska händelserna under 2018 innefattade språk och symboler som relaterade till extremhögern eller naziepoken, 254 involverade Israel och palestinierna, 29 refererade till islam och muslimer. I 285 fall var det en kombination av extremistiska sammanhang."
Exempel på antisemitism på nätet, publicerat i rapporten


(Rapporten redogör sedan för sammanhang där händelserna ägde rum allt från sociala medier (23%) till händelser i offentliga miljöer, press etc. Den vanligaste formen är de verbala förolämpningarna mot judar, både män och kvinnor, särskilt då om de bär judiska symboler). Antalet våldshändelser minskade med 17% men en av händelserna kallas för ”Extreme Violence” eftersom den ledde till fysisk skada och var livshotande. 78 händelser innebar skada på judisk egendom, antisemitisk graffiti och massdistribuerade antisemitiska flygblad eller e-post.

De vanligaste platserna var London och Manchester, där också de två största judiska grupperna är bosatta. Övriga incidenter fördelades på 55 i Hertfordshire, 34 i Gateshead, 23 i Leeds, 19 i Liverpool, 16 i Sheffield, 12 i Glasgow och 11 i Birmingham.

***

Kommentarer från relevanta personer i sammanhanget följer nedan i engelskt original.
Community Security Trust 

The Community Security Trust (CST) is a UK charity that advises and represents the Jewish community on matters of antisemitism, terrorism, policing and security. CST received charitable status in 1994 and is recognised by the Government and the Police as a best practice model of a minority-community security organisation

CST Chief Executive David Delew said:
“Three years of rising antisemitic incidents shows the scale of the problem facing the Jewish community. This is happening across society and across the country and it reflects deepening divides in our country and our politics. Jewish people are on the receiving end of this hatred but it must not be left to us to tackle alone.”
Home Secretary the Rt Hon Sajid Javid MP said:
“All acts of antisemitism are utterly despicable and have no place in society. The Jewish community should not have to tolerate these attacks and we are doing all we can to rid society of these poisonous views. As part of our Hate Crime Action Plan we work closely with the Jewish community and soon I will be co-chairing an antisemitism roundtable to discuss how we further tackle these issues.”
Communities Secretary the Rt Hon James Brokenshire MP said:
“It is completely unacceptable to see the number of antisemitic incidents continue to rise again, particularly at such an alarming rate. I am shocked and saddened that the Community Security Trust recorded over 100 incidents each month last year. Antisemitism may be felt most acutely by the Jewish community, but it is a disgrace that concerns us all. It is as important as ever to eradicate antisemitic discourse from our society and ensure that it is challenged and rooted out from wherever it is found. I am proud to support CST in their work to monitor and combat antisemitism. This Government will always stand together with the British Jewish community to keep them safe, and we will work to ensure that no one is a target for hatred because of their race or religion.”
Shadow Secretary of State for Communities and Local Government Andrew Gwynne MP said:
“These statistics make for hard reading, and show that much more needs to be done to heal the deepening divides within our society and to challenge the growing confidence of those who preach hate, holocaust denial and inversion, and antisemitism. There is no place in British society, and in British politics, left or right, for antisemitic views.” 
All-Party Parliamentary Group Against Antisemitism Chair John Mann MP said:
"Sadly, these figures are not surprising, indeed they are predictable. If you consider the whole antisemitic onslaught on social media as just one incident then, in fact, the problem is bigger than the incident figures suggest. It is now time for everyone in Parliament to stand up, be counted and to stand alongside CST in the fight against antisemitism."
National Policing Lead for hate crime Assistant Chief Constable Mark Hamilton said:
“We are extremely grateful for the work of our partners at the Community Security Trust, to help shine a light on the hostility suffered by many Jewish people. It can never be acceptable to abuse someone because of their ethnicity or religion, but we see that there are still far too many people who act illegally, fuelled by global events, divisions in our society or historical bigotries. Evidence from recorded crime statistics and the national crime survey suggest that more hate crime victims are willing to report crimes when they do occur and I would encourage all victims to do so, either by contacting the police direct or through CST. As CST Chief Executive David Delew says, the Jewish community must not be left to tackle antisemitism alone, this is a burden we all share and one that the police are committed to. I can assure you that we will continue to work alongside CST and our communities in the future, to improve our services to victims and help bring offenders to justice.”



fredag 15 februari 2019

Salafismen - ny, viktig rapport

Skärmdump
I Sverige lunkar vi förstås på som vanligt. När en idrottsledare påpekar att det är något lurt med småflickor i slöja får hon lämna sin post. Ingen får säga något sådant i vårt nygamla rike.

Ironiskt nog släpptes det en ny rapport samma dag. Om salafismen. Du kan ladda ner den själv här. Rapporten har skrivits av Magnus Ranstorp och Filip Ahlin. På de 270 sidorna får man veta allt det viktigaste om salafisterna (den mest rigida formen av religiös/politisk islam, den som saudierna predikar och som orsakat så många terrorbrott). Läs och lär!

***


Förord

Försvarshögskolan fick i juni 2017 i uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att genomföra en beskrivning av budskap i salafistiska jihadistmiljöer i Sverige. Fokus i uppdraget var att påvisa om salafistiska jihadistbudskap aktivt sprids i Sverige och vilka metoder som i så fall används. Informationspåverkan inom de salafistiska jihadistmiljöerna i Europa är ett förhållandevis nytt forskningsområde, och det saknas idag i stor utsträckning studier och forskning på området i en svensk kontext. 
 
Uppdraget syftade till att förbättra samhällets förmåga att identifiera och möta islamistiska aktörers informationspåverkan och därigenom stödja såväl
operativa som förebyggande åtgärder. Målet var att öka kunskapen om de metoder som kan ligga bakom informationspåverkan som bedrivs av salafist-jihadistiska inspirerande aktörer mot sekulära och muslimska målgrupper i Sverige. Vid sidan om internet angavs fysiska miljöer i Sverige vara av särskilt intresse.

Denna omfattande och väl genomarbetade rapport har ett något vidgat perspektiv till att också beskriva relationen mellan salafistiska och salafistjihadistiska miljöer. Därmed belyses ett tidigare helt obeforskat område i svensk kontext, vilket ger ny kunskap om såväl de specifika formerna för informationspåverkan inom de aktuella miljöerna, samt samspelet dem emellan.Slutsatserna leder också till tänkvärda förslag om nya kunskapsbehov


torsdag 14 februari 2019

Nina Bouraoui: Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 


Nina Bouraoui är en av få författare jag läser allt av. Det vill säga allt som är översatt. I hennes fall är det många böcker, och det ska vi tacka Elisabeth Grate för.

I hennes författarskap ser jag två trådar som löper genom böckerna, två trådar som också är tematiskt bärande. Först och främst den identitetsklyvande insikten att vara både europé och arab. Hon har, oavsett var hon befinner sig, Algeriet i sina tankar, i sina uttryck. Fransyska är hon förstås med samma självklarhet. Den andra tråden är den som handlar om sexuell identitet. Den blir kanske särskilt framträdande i den nya boken, eftersom den är uttalat självbiografisk.

Bokens titel, Alla människor har av naturen ett begär att få veta, är hämtad från Aristoteles Metafysiken. Den är tillägnad hennes föräldrar, vilket också blir en tydlig markering av vad dessa dubbla identiteter bottnar i. Som läsare får vi verkligen veta, och kan vara förvissade om att hon i dessa korta texter och minnesfragment vill skapa en bild av sig själv som både bekräftar och ifrågasätter betydelserna i hennes omfattande författarskap.
”Det finns en homosexuell barndom. Den barndomen är min. Den svarar inte på någonting. Den förklarar sig inte. Den bara är.”
I den nya boken är således tematiken i sig inte ny. Tvärtom skulle jag säga att hon där, igen, kretsar kring det som upptar hennes tankar, ockuperar hennes minnen och tvingar henne, som av en inre kraft att skriva igen.
”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.”  
Citatet är hämtat ur Dockan Bella, på svenska 2005. Den boken är förstås central för hennes författarskap. Och den är central för oss som läser henne.
Och tidigare har jag om denna tematik i hennes författarskap skrivit:
Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.

När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.
Låt mig avsluta med att säga, att Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en omsorgsfullt slipad pärla. Här har Bouraoui noga vägt varje ord innan hon valt det. Det är kanske förklaringen till ett berättelserna i sig röjer djärvheten i minnet, men också skönheten i språket. Det är rörande att följa tonårsflickan Nina ut i den farliga storstadsnatten. Hennes jakt på en kvinna att komma fysiskt nära är både sorglig och upplyftande, så som våra tonårsberättelser alltid är. Kärleken ska visa sig vara ett svårhanterat djur som lika ofta hugger, som de låter sig klappas och smekas. Klyvnad, helande, dröm och verklighet, allt detta får man hos henne i en tid som helst framställer livet som en strävan efter renhet och politiken som ett val mellan svart och vitt.


Angående kommentarfältet

Jag har återinfört förhandsgranskning av kommentarer i bloggen. Jag vill råda er att inte kommentera anonymt. En signatur eller ett namn gör allting så mycket bättre både för mig och för er läsare. Annars finns det inte några skäl för mig att stoppa en kommentar. 

Två albanskspråkiga tidningar med posten

Lägg till bildtext
Så fick jag tidningarna från Albanien och Kosova. Det översta uppslaget är tryckt i söndagstidningen Nacional. Den undre sidan i Epoka e Re, som utkommer i Prishtina, Kosova. Detta är för mig som en kombinerad hälsning från det förflutna (jag reste i Albanien hela 1970-talet och har sedan dess också engagerat mig i och skrivit om Kosova-frågan) och en påminnelse om att jag också skrivit poesi.


onsdag 13 februari 2019

Christopher R. Browning om nygamla konspirationsteorier om judar

 ‘Behind the Enemy Powers: The Jew’; a poster created by the Reich Propaganda Administration
 and displayed in the Grand Anti-Masonic Exhibition in Nazi-occupied Belgrade, 
which focused on the alleged Jewish-Communist-Masonic 
conspiracy to achieve world domination, 1941

Christopher R. Browning skriver i New York Review of Books om Paul Hanebrinks bok A Specter Haunting Europe.
 

Browning berör först den medeltida bilden av "den otrogne juden" och hur den utvecklats till bilden/föreställningen om "den politiskt subversive".  Browning säger att den emanciperade judiskheten hade stor glädje av den moderna, kommersiella och industriella ekonomin mot slutet av 1800-talet. Då trädde förstås "juden som kapitalist" in på scenen. Han utgjorde ett hot vilket förstärktes av ryktesspridning om att svarta marknaden styrdes av "juden".


Nazitysklands totala nederlag tog inte helt död på föreställningen om "Jude-bolsjeviken". Browning skriver:

One of the most fascinating aspects of Hanebrink’s book is his discussion of its strange post-1945 afterlife. In Western Europe, anti-communism, a term that increasingly supplanted “anti-Bolshevism” beginning in the 1930s, took a new direction, but in Eastern Europe the Judeo-Bolshevik myth continued to shape how local populations remembered the war and understood the Soviet imposition of Communist regimes.
In the countries of Eastern Europe occupied by the Red Army and subjected to communist regimes, a very different dynamic occurred. The populations of Poland, the Baltic states, Ukraine, Romania, and Hungary in particular continued to see what happened after 1945 through the lens of Judeo-Bolshevism. The installation of Communist Party rule was seen as bringing the Jews to power, and the trial and punishment of Nazi collaborators was seen as Jewish revenge, not justice.

Browning avslutar med att säga, att denna föreställning idag drivits bort från offentligheten, och att den numera odlas bland marginella grupper av judehatare.

Browning är inte helt överens, han säger att konspirationsteorier, till exempel de som torgförs av Viktor Orbán och hans krets, riktade mot George Soros och den påstådda "judiska globaliseringen", och demonstrationsropen "Jews will not replace us" bland de vita herrefolkstänkarna i Charlottesville, visar att anti-semitismen, även om den inte är uttalat riktad mot ”Jude-bolsjevismen”, alltjämt har attraktionskraft. Nog finns det skäl begrunda att vi har dessa politiska strömningar också i Sverige, även om de är ytterst marginella.