tisdag 12 februari 2019

Är också afrikanen svensk - eller finns det en pir i Wigan?

Foto: Astrid Nydahl

Nyspråk har vi försökt förhålla oss till länge. Jag har många gånger läst Viktor Klemperers lysande studie av nazismens språk, boken han skrev medan han gömde sig för den nazipöbel som drog fram och hämtade, misshandlade och dödade judar. När boken kom på svenska kunde man i SvD bland annat läsa:
LTI. Tredje rikets språk. Titelns initialbokstäver ska utläsas Lingua Tertii Imperii; latin är ett "dött" och därmed politiskt icke-manipulerbart språk (...)Vad konstituerar då Tredje rikets språk, som är detsamma i både tal och skrift? Klemperer åskådliggör en sinnrik mixtur av ålderdomliga uttryck försedda med en ny, modern betydelse (ett företags personal benämns Gefolgschaft, den enväldige ledarens lojala "följe") och instrumentella verb som förvandlar människan till en maskin. Svärmiska superlativer som "historisk", "enastående" och "evig" omöjliggör all reflexion. Orden "fanatisk" och "blind" får en positiv innebörd.
Hur ser det ut idag? Har vi en förvrängning och förstörelse av språket som gör att både harmlösa och allvarliga saker benämns fel- eller rentav lögnaktigt? Jag tänker inte minst på alldeles vardagliga tokigheter som nationalitetsbestämningar. Bara för några dagar sedan kunde vi läsa om en "svensk" som knivhuggit tre personer i Oslo. Någon tabloid mildrade uttrycket och skrev "svensktalande". Mannen var afrikan. Jag tankevände på fenomenet och föreställde mig själv utvandrad till Nigeria. Väl bosatt där begick jag ett allvarligt brott och benämndes i lokalpressen som "nigerianen T.N." Nej, det skulle förstås inte ske. Det påminner mig om Åsa Romson - minns ni henne? - som sa att varje person som tar tunnelbanan i Stockholm är svensk. Inte ens i Köpenhamn, när jag talar danska, blir jag dansk. Jag är en svensk på besök. Jag anstränger mig att tala om svenska medborgare när så är fallet, oavsett om man är född i landet eller ej. I den meningen kan man tala klarspråk. Men att skriva "svensk" om en afrikansk man som inte ens har asylstatus blir en avsiktlig lögn. Den lögnen är tjänande, den har ett syfte.

Genom medvetna förändringar av ordens innebörd kan man ljuga. Inte utan anledning har jag Orwell på skrivbordet idag. Hans bok Vägen till Wigan Pier ska bistå mig med Manchesterskrivandet. Visste ni förresten att boktiteln också är en lögn? Det finns förstås ingen pir i Wigan. Men folkhumorn som försökte överleva vardagen i industrismutsen skapade detta lögnaktiga men underbara begrepp. Folkhumorn ville se en behaglig semesterort vid havet. Verkligheten var en helt annan.

Kommer vi att se en skärpning i Sverige? Föga troligt eftersom lögnfabriken arbetar dygnet runt. Nu betald på skattsedeln ser den inga hinder att lägga i en högre växel.

1 kommentar:

Lasse O sa...

Mycket av nyspråket beror nog också på snällhet och välvilja. Jag kommer ihåg att en delegation från Chile i slutet av 80-talet kom på besök och enligt svenska tidningar blev häpna och förtjusta över att de chilenska flyktingarna i Sverige betraktades som svenskar.
Vad flyktingarna själva tyckte framgick aldrig men andemeningen i pressen var att de landsflyktiga hade beviljats den största nåden som en människa kunde få. Att vara svensk.