lördag 9 februari 2019

Yttrandefriheten då och nu. 400 år sedan Giulio Cesare Vanini brändes på bål

Giulio Cesare Vanini (1585-1619)

"Yttrandefriheten lever farligt också i vår egen tid." Det är Ervin Rosenberg som konstaterar det i lördagens understreckare om Giulio Cesare Vanini. Det är idag, den nionde februari 2019, precis 400 år sedan han brändes på bål i Toulouse. Rosenberg skriver:
Vanini föddes 1585 i Taurisano, en liten ort i södra Italien. 1603 blev han novis hos karmeliterna i Neapel, utbildade sig i juridik och disputerade 1606 i romersk och kanonisk rätt. Han studerade även medicin och astronomi och var hemmastadd i såväl antikens som sin egen tids filosofi. 
Vidare:
"Han ansträngde sig", som jesuiten Garasse (en oförtröttlig förföljare av fri­tänkare och kättare) skrev efter Vaninis avrättning, "för att dölja sin avsikt, men den lilla åder som går från hjärtat till tungan läckte ut hans hemligaste tankar." Han blev angiven, anhölls och dömdes till döden för gudlöshet, hädelse och kätteri. Avrättningen var fruktansvärd: bödeln slet bort hans tunga och ströp honom. Liket brändes sedan på bål och askan spreds för vinden. Först senare kom det till parlamentsdomstolens kännedom att den man de låtit döda var Giulio Cesare Vanini, upphovsmannen till "De admirandis". 
Man får säga att Vanini låg före sin tid. Rosenberg berättar:
I dialog XXXVII i "De admirandis" skriver Vanini (försiktigt hänvisande till andras ord) 200 år före Darwin att människan har samma förfäder som aporna. Övernaturliga företeelser som underverk, uppenbarelser och trolldomar har naturliga förklaringar. De används i låga syften (för materiell vinning, ära och framför allt makt) av prästerskap och furstar för att med hjälp av hot om Guds straff i det tillkommande livet injaga skräck och skrämma det okunniga och godtrogna folket till underkastelse och lydnad i den jordiska tillvaron. Alla religionsstiftare, Moses, Jesus och Mohammed, är bedragare. 
Vanini skrev i dialogform. Så kunde han polemisera mot sig själv och försöka komma undan maktens straff. Det gjorde han inte. Den nionde februari 1619 brändes han alltså på bål. Rosenberg avslutar med några lärdomar för vår egen tid:
Kampen mot det fria ordet förs med delvis andra medel. "Kedja och bödel" (det är Tocquevilles ord) har kommit ur bruk i delar av världen, men de försvann inte överallt och för alltid. För bara några tiotal år sedan sändes oliktänkande till läger eller låstes in på sinnessjukhus. I vissa länder i vår egen världsdel, där det frihetliga styrets seger ännu för kort tid sedan tycktes slutgiltig, har tendenser att med olika medel motarbeta det fria ordet börjat göra sig gällande. Avfällingar, obekväma kritiker av religiösa dogmer, dissidenter av alla de slag kan lätt råka i livsfara. 
  I lördagens understreckare kan du läsa hela texten.

Inga kommentarer: