fredag 15 mars 2019

Massakern i Christchurch och terrorismens blodtörstiga soldater


Skärmdump från fredagen

Den blodiga fredagsmassakern i Christchurch väcker många tankar. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan i sin bok Inbördeskrig (Aussichten auf den Bürgerkrieg) om lågintensiva inbördeskrig. Enzensbergers ord ekar starkt idag, han skrev:

"Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring.

Ur det handlandet växer förstås ”självförsvarsgrupperna”, som i verkligheten, d.v.s. offentligheten istället blir till angripare, och det gäller såväl symboliskt som faktiskt. I denna reaktion finner vi människor som Breivik i Norge och Brenton Tarrant i Nya Zeeland. De ser sig som "spjutspetsar", eller soldater vars handlingar ska utlösa det större skredet. Det sker historiskt sällan att en sådan dominoteori blir verklighet.  

Terrorn är och förblir individuell, men den har fötts av det lågintensiva inbördeskrigets logik.

Enzensberger analyserade en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.” 
 Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att:
”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.” 
Jihadisten fick för länge sedan sin spegelbild i vithetsaktivisten. Den som använder maskingevär mot moskéer skiljer sig dock inte kvalitativt från jihadisten som angriper otrogna i kyrkor, gallerior, synagogor eller kollektivtrafiknäten. De är soldater i det inbördeskrig som börjar inifrån, från själva den plats där civilisationernas kamp pågår. 

Den man som började filma och dokumentera sin massaker i Christchurch visste att han skulle skrivas in i historien om den enskilde/ensamme massmördaren, men hoppades kanske innerst inne att han skulle bli en hjälte i det Europa han ville tillhöra. Det är kanske bara en tillfällighet att han utförde massakern i en stad som bär namn efter en kristendom som nu också står rådlös inför islamismen som väckelsefenomen. Att det kommer fler terrorattentat av den ena eller andra sorten vet vi. Vi vet bara inte var och när.

Inga kommentarer: