lördag 13 april 2019

Jan Myrdal: Ett andra anstånd (Norstedts)

Det finns skäl att läsa Jan Myrdals senaste och kanske sista bok. Dess titel och det mesta av innehållet framhäver att den är skriven av en man som sedan länge kunde ha varit död. 2019 är året för hans 92-årsdag.

Vilket är då mitt skäl för läsning ? För mig handlar det om att blicka tillbaka på den 16-årige pojken som av en i Lorensborgs-gänget, Alf,  rekommenderats Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Den hade utkommit 1964, men då var jag endast 12 år. Läsningen blev förstås viktig. Den och en rad andra böcker ledde oss in i en vänsterrörelse som var mer totalitär än de flesta. Det som attraherade oss var att den var anti-sovjetisk, också i opposition mot den Moskvavänster som fanns runt dåtida VPK. Det som känslomässigt styrde oss var Vietnamkriget. Bilderna därifrån hade börjat uppträda i svensk svart-vitt television. Från den ungdomen gick vi vidare i protesterna mot Sovjets invasion och ockupation av först Tjeckoslovakien och sedan Afghanistan. Myrdal var en av dem som fördömde och kallade regimens agerande för "socialimperialism". Idag har de analyserna helt försvunnit.

På flera ställen i den här boken proklamerar Myrdal att han är yttrandefrihetsfundamentalist. Men de ställningstaganden han gjort i livet och som han berättar om i boken har visat att det å ena sidan är en läpparnas bekännelse, och å den andra sidan en hållning som inte gäller för hans syn på yttrande- och tryckfrihet utanför Sverige. Därför upprepar han också att mullornas fatwa och dödsdom mot Salman Rushdie är riktigt, att massakern på Himmelska fridens torg i Peking var både begriplig och nödvändig, och att Pol Pots massmordsregim inte bara var legitim utan i högsta grad försvarbar.

Jag ska inte slösa många fler ord på boken. 

Låt mig bara säga att det finns ett ämne som löper igenom den, från sida till sida: Myrdals knullande, hans besatthet av kvinnors könsorgan, hans gonnoré, kvinnorna han erövrat och kvinnorna han gift sig med. Det är ett faktum att jag tröttnade. Det blir som en gammal mans sista försvarstal för den egna sexuallusten och förmågan. Kapitelrubriker som Att vakna kåt på sitt nittionde säger kanske inte mycket, men de haglar i boken, vilket besvärar mig. Inte av prydhet utan för att jag är hjärtligt trött på ämnet. Texterna påminner om sextiotalets pornografiska blad, där orden kunde få vilken småpojke som helst upphetsad. Myrdal är förstås fri att skriva vad han vill. I Iran, Kina och i Pol Pots Kampuchea hade han dock inte varit det.

Bortsett från några ömsinta kapitel om Gun Kessle, som han ju delade liv och arbete med i drygt femtio år, är detta en textmassa som ändå inte överraskade mig. Nå, nu är senaste/sista boken ute. Bara så ni vet. 

4 kommentarer:

elina sa...

Nej, läggs inte på listan "att läsa". Den som försvarar fatwan mot Salman Rushdie har inget överseende hos mig.
Men, var och en har än så länge rätt att skriva, även jag. Även han.

hogrelius sa...

Det du säger att Myrdal far med osanning kan jag intyga.Ibland har han skött tystandet via ombud tex dottern Eva.Jag satt i Fib/kf och dess styrelse när vi anställde en ny chefred. En ung man som vi skickade till Kambodja för att leta reda på lite historia över vad som hänt.Han kom hem med en mycket bra story med massor med bilder.Sanningen om Pol Pot helt enkelt. Då började det dras i olika tåtar och han var inte längre antälld.Jag som styrelsemedlem blev inte ens underättad! Då avgick jag med omedelbar verkan. Men så mycket skit jag fick ta från Myrdals eftersägare.Vi la ner avdelningen för Fib i Malmö! Efter den här historien har jag aldrig mer läst denna tidning.

Nydahls läsningar vid kusten sa...

Bo, jag är tacksam för det du berättar. Det förvånar mig inte det minsta, men jag svävade i okunnighet om denna konkreta händelse.
Svinerierna kring folkmordet i Kampuchea/Kambodja är i mina ögon det värsta i Myrdals politiska karriär. Där har han varken lyckats göra trovärdigt eller rimligt förklarat händelserna och sina egna ställningstaganden. Nånstans i boken säger han att han har fler vänner där än i Sverige. Jag kan bara tänka mig att några av folkmordets skyldiga tilllhör denna vänkrets.

Pierre Gilly sa...

När Vietnam invaderade Kambodja och satte stopp för röda khmerernas folkmord protesterade moderaterna mot invasionen. Regeringen krävde att Vietnam genast skulle dra tillbaka sina trupper. I så fall hade Pol Pott kunnat ta tillbaka makten och återuppta folkmordet. I samma riksdagsdebatt (14 mars 1979) undrade kommunisten Lars Werner varför Sverige under den folkpartistiske handelsministern Hadar Cars sålt vapen ”till Indonesiens krig på Östra Timor”. Men varken Hadar Cars eller Gösta Bohman kände sig manade att förklara varför Sverige sålde vapen till en ockupationsmakt och hur det gick ihop med folkrätten.
Vietnam ockuperade ett grannland och stoppade ett folkmord. Moderaterna protesterar. Indonesien ockuperade ett land och startade ett folkmord. Den borgerliga regeringen godkänner export av vapen till förövarna.
Slutsats: Det är dags att återigen kritisera Jan Myrdal för vad denne skrivit eller inte skrivit om sina resor i Kampuchea.